Problemen kan få allvarliga följder för svenska militära utlandsinsatser framöver.

En bra tolkning kan olja maskineriet. Men en dålig tolkning kan få katastrofala följder. Så formulerar Richard Boman, chef på försvarets tolkskola i Uppsala, saken för att beskriva militärtolkarnas avgörande roll i Afghanistan, Kosovo eller något annat svenskt insatsområde.

Tolkskolan hade en gång namn om sig att vara en plantskola för eliten, en attraktiv språngbräda för unga män med sikte på en karriär inom näringsliv, politik och på ambassader. Här byggdes inte bara muskler och ryska språkkunskaper upp utan också vittförgrenade kontaktnätverk. Det var på många sätt i en annan tid, och i dag konkurrerar arabiskan och daripersiskan om uppmärksamheten med ryskan. Men tolkarnas roll som kulturbärande länkar till lokalbefolkningen i insatsområdena har blivit ännu mer viktig, och det är just därför som de sjunkande ansökningssiffrorna oroar.

Bland de tolv tjejer och killar som började den ett och ett halvt år långa specialistutbildningen i augusti 2011 finns nio kvar. Förra veckan ryckte årets nya rekryter in, och de är bara sju till antalet. Utvecklingen är kanske inte alarmerande än, men bekymmersam nog för att de ansvariga cheferna och befälen ska börjat skruva oroligt på sig.
– Vi är förvånade över att så få söker. Min bedömning är att vi klarar oss fram till 2016–17, men om trenden fortsätter kommer vi inte att kunna täcka behoven på sikt när det gäller språkförmågan i förbanden. Vi skulle behöva 20–30 kadetter i varje kull, förklarar tolkskolans chef Richard Boman.

Han betonar att frågan i grunden är politisk och handlar om vilka beslut Sverige som nation fattar om framtida utlandsinsatser. Vad de ansvariga på skolan kan göra är att skicka signaler om utvecklingen uppåt.
– Och de gör vi på alla sätt, men det är inte bara militärtolkar som beslutsfattarna på central nivå har att tänka på. Själva har vi inte möjlighet att göra mer reklam för utbildningen på gymnasieskolor eller på andra håll, alla våra resurser går till att utbilda, säger Richard Boman.
Grundproblemet, förklarar han unisont med sina kolleger, handlar om den massiva omstrukturering som försvarsmakten genomgått sedan värnplikten avskaffades. Det är inte bara tolkskolan som haft svårt att anpassa sig till försvarets nya och mer slimmade kostym.
– Dagens unga är mycket mer flexibla jämfört med tidigare och har så många alternativ att välja på. Här har en stor organisation som försvaret inte riktigt hängt med i utvecklingen, säger kapten Hanna Jungwallius, chef för tolkskolans språksektion.

En faktor i sammanhanget är att utbildningen är stenhård, bortfallet för varje kull brukar ligga på 15–20 procent. Språkintresse, ledarskapskvaliteter och höga gymnasiebetyg hör till de viktigaste bitarna i skolans kravprofil. Liksom en stark inre motivation att viga åtminstone några år av sitt liv till försvarsmakten.
– Det kräver en rejäl uppoffring. Man är till stor del bortkopplad från andra saker i livet, det är ofta svårt att komma ifrån, säger Anders, som pluggar dari och utexamineras till årsskiftet redo för utlandstjänstgöring i Afghanistan.
Han tycker att det finns ett systemfel bakom rekryteringen centralt.
– Utbildningen marknadsförs inte så bra. Vi bildar ett spetsförband och det här kräver mycket hängivenhet. Uppdraget skiljer sig väldigt mycket från det civila tolkjobbet, säger han.

Hans kurskamrat Anni lockades av det dubbla kraftprovet som varit och är tolkskolans riktmärke.
– För mig handlade det om utmaningen i att göra något som anses tufft både militärt och akademiskt. Man får så mycket tillbaka och det kommer alltid finnas ett behov av tolkar framöver, säger hon.

För skolan är utmaningen nu att vända på den nedåtgående trenden och locka tillbaka eleverna – alternativet är helt enkelt inte acceptabelt.

Fotnot: Med hänvisning till säkerhetsskäl har Tolkskolan bett om att efternamn och ansikten på kadetter på väg till insatsområdena inte ska visas på unt.se.