Säga vad man vill om Leif GW Persson – och det gör många och gärna – men han är en oftast underhållande och alltid initierad berättare. Det har också gått mycket bra för honom och han är en av de bäst säljande författarna i landet, något som inte minst har gjort honom rik och berömd. Dessutom har han blivit något slags folkhemsikon med hög trovärdighetsfaktor, "som Leif GW säger, så är det". Och en härlig figur att karikera i olika komedisammanhang, något han säkert gärna bjuder på.
Inte så illa för den revanschlystna arbetargrabb som han skildrade så bra i sin första självbiografi "Gustavs grabb" för några år sedan. I sin andra självbiografi, "Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv – Berättelsen om mitt yrkesliv", ligger tyngdpunkten som titeln anger på hans vuxna liv, på hans karriär, och den är inte lika omedelbar.
Han inleder med en arbetsresa till USA för att sedan återvända till barndomen. Hans småskolefröken får återigen sina slängar, Leif GW är inte den som glömmer en oförrätt. Hans pappa får likaså den beundran som genomsyrar "Gustavs grabb" och han är lika oförsonlig mot sin mamma.
Samtidigt fångar Leif GW fint in den unga pojke vars främsta dröm är att bli Mästerdetektiv, efter att han förläst sig på Ture Sventon, Kalle Blomkvist, Sherlock Holmes med flera. Detta ska sedan följa honom resten av livet och slutsatsen i boken blir främst att han tycker att han inte riktigt fick ägna så mycket tid och kraft åt detta som han velat.
Utifrån kan man ju tycka att han fått använda det i många sammanhang, som professor, som sakkunnig, som författare, som tv-kändis.
För den som eventuellt skulle vilja gå i hans spår – eller längre – ger han massor av råd och tips om hur man ska bli det som han håller som det högsta man kan bli: "Den vetenskaplige detektiven".
Han bjuder frikostigt på metodik och tankesätt och i bokens sista avdelning ger han handfasta råd ur verkliga exempel, som styckmordet på Catrine da Costa ("århundradets rättsskandal"), Ulla Höglund-mordet, Kevin-fallet och andra. I flera fall skriver han att han räknat ut vem som är skyldig – även om han inte kan gå ut offentligt med namnet. Och inte minst vilka som är oskyldiga.
Det är inget tvivel om att han tycker att polisen alltför ofta inte gjort ett tillräckligt grundligt jobb. Det är också intressant läsning för den som är det minsta intresserad av kriminologi.
Okej, jag kanske fortfarande har en släng av pre-Facebookjante, men det blir en aning tröttsamt när Leif GW själv ska tala om hur begåvad han är. Det börjar redan i skildringen av hans skolgång där han hela tiden är bäst i klassen. Kanske något som andra ska bedöma, inte en själv i egen biografi. Det vore också outhärdligt pretto om han inte samtidigt hängde ut sina egna fel och brister. Detta främst på det privata planet, mot partners och barn. Det är lätt att förstå att han inte varit den kanske bäste maken och pappan. Här ger han inga ursäkter.
Man kan också förstå att han i yrkeslivet fått sina fiender, även om det förstås har många orsaker. Leif GW har inga problem med att nämna sina fiender vid namn, men även sina vänner. Han återvänder även här till turerna runt den så kallade Geijer-affären, naturligtvis ett politiskt övertramp av stora mått när det skedde. Leif GW fick bli syndabock och blev av med jobb och heder trots att han hade rätten på sin sida. Geijer-affären skulle följa honom under lång tid och han menar att Lennart Bodström hindrade hans professur på grund av denna. Samtidigt blev det också starten på hans litterära karriär då han använde det hela till att skriva succén "Grisfesten" där han hängde ut sin sanning.
Hans fortsatta litterära verksamhet tillhör som sagt de mest framgångsrika i Sverige och han är definitivt en av våra mest läsvärda deckarförfattare. Han kunde ha nöjt sig med att konstatera fakta där, det är stort nog, men även här kommer skrytpellen fram och han hävdar att med lite mera tid skulle han ha varit hur bra som helst, man skymtar ett Nobelpris någonstans.
Som helhet är det en intressant och starkt läsvärd biografi. I likhet med romanerna blir det lite pratigt och man kunde ha önskat en tuff redaktör som gripit in här och var, det hade den absolut vunnit på. Men visst får jag lite barndomsdrömmar om att bli mästerdetektiv själv när jag läser den.