En afrosvensk renässans är på gång, vars kulturuttryck och sociala kritik slår rakt in i debatter kring samhällstillhörighet och ”svenskhet” inom ett alltmer mångfaldigt men samtidigt segregerat Sverige, där rasism finns och länge har funnits.
Med ordet ”renässans” menar jag en förnyelse av etablerade kulturuttrycksformer – inom litteratur, musik, dans, teater och film – samt hur dessa former recenseras, analyseras och iakttas.
Denna renässans är ”afrosvensk” i den mån att detta återupplivande av kulturlivet allt oftare drivs av svenska artister och kritiker med någon form av afrodiasporiskt påbrå och som använder sig av genrer och estetik som speglar deras anknytningar till Afrika, Karibien, Amerika, Europa och Sverige.
Som Harlem Renaissance på 1900-talet så för den afrosvenska renässansen på 2000-talet en konstnärlig och filosofisk kamp mot afrofobins orättvisa och förtryck.
Ralph Ellisons samhällskritiska reflektioner om att vara ”osynlig” hörs i Timbuktus rap om att vara ”misstänkt”. W.E.B. Du Bois ”dubbelmedvetenhet” igenkänns i Erik Lundins ambivalens om att vara ”Suedi”. Det finns någonting av Billie Holidays patos i Seinabo Seys känslosamma ballader.
Och man kan läsa det antirasistiska och identitetsskapande budskapet av Alain Lockes ”New Negro” i Fanna Ndow Norrbys bok Svart Kvinna. Alla dessa artister, skribenter och aktivister, då som nu, möter – och försöker överstiga – vad Langston Hughes kallade ”the racial mountain,” vilket vi nu i Sverige kallar för ”vithetsnormen”: ett privilegium att vara vit som samtidigt innebär en börda att vara icke-vit i ett samhälle där rasism syns, hörs, känns och görs.
Men även om kontinuiteten med Harlems idéhistoria är påfallande så måste den afrosvenska renässansen också tolkas utifrån ett nutidsperspektiv.
I dagens Sverige kan den rasism som afrosvenskar utsättas för vara både våldsam och vardaglig.
Enligt statistik som kom i höstas från Brottsförebyggande rådet har anmälningar för afrofobiska hatbrott ökat med 41 procent mellan 2008 och 2014, och allt fler fall (som, till exempel, skolmorden i Trollhättan) tas upp och debatteras i samhällsmedier. Svårare att beräkna men inte mindre anmärkningsvärt är den pågående förnedring av svarta kroppar och kultur i Sverige, som också väcker livliga debatter i de offentliga och privata rummen kring, till exempel, påståenden om en chokladbolls ”riktiga” benämning eller om vem som bryr sig när pickaninny och blackface figurer dyker upp (och sedan försvinner utan att vara bortglömda) i barnfilmer, skönlitteratur och konstutställningar.
I nutidens afro-Sverige såsom i dåtidens afro-Amerika, förs renässansens samhällskritik till en stor del genom kulturlivet – inte med en enad röst (här finns det också provocerande och även exotiserande uttryck), men genom en komplex mängd av stilarter och kritiska perspektiv.
Det handlar om en litteratur som skildrar det nya Sverige, inifrån ett utanförskap, med ord som ger en röst till dem som tidigare har tystats, eller inte blivit hörda eller sedda. Detta är en litteratur som ofta tar muntlig form, genom genrer som länge har utvecklats inom den afrikanska diasporan, som rap och estradpoesi, pånyttfödda i skriftlig och talspråklig form inom ett nytt kulturlandskap. Och där hörs det också sång med nordiska röster som ekar över Atlanten, i form av gospel, soul och reggae.
Den afrosvenska renässansen är också en kroppslig rörelse, som syns genom dans och scenkonst.
På teatersalar, klubblokaler, torg och YouTube kan man se koreografi som gestaltar en diasporisk närvaro i samtidssverige. Här uppvisas den västafrikanska sabars kinetiska och sexiga drag och streetdansens blixtsnabba och utmanande gester, arrangerat och föreställt av erfarna utövare här, i det nya Sverige. Och här finns också skådespel, som berättar, med röst och kropp, om andra och blandade ursprung, kunskaper, erfarenheter, utmaningar, skador och känslor.
Den afrosvenska renässansen hör även hemma på biografer och konsthallar, som liksom teatern och operan länge har formats av vithetsnormen i Sverige.
Nu finns det ett vokalt umgänge av kulturaktörer, regissörer, skådespelare, konstnärer och curators som betonar vikten av representationen av svarta svenskars liv, bortom väletablerade stereotyper och rasistiska övertoner.
Och så handlar renässansen också om hur dessa konstformer produceras, iscensätts, betraktas och tolkas. Under de senaste tjugo åren har allt fler kulturproducenter, arrangörer, skribenter och teoretiker med afrodiasporiskt påbrå tagit plats inom kulturlivet.
Deras kamp inom (och mot) kultursektorn har ständigt utmanat den svenska vithetsnormen och de rasistiska strukturerna i kulturens offentliga rum som upprätthåller den.
Jämförelsen med afroamerikas Harlem Renaissance syftar på en djup och pågående diasporisk historia, som renässansens konstformer och estetiska filosofier tar sina referenser och drar sin inspiration ifrån. Men denna historia har också lämnat sina spår i Sverige under det senaste halvseklet. Jag tänker på musikaliska banbrytare som Hassan Bah, Don Cherry, Ahmadu Jarr och Brian Isaacs, vars gränsöverskridande insatser introducerade modern afrikansk och afrodiasporisk musik till en bred svensk publik på 60- och 70-talet. Och jag tänker på Harvey Croppers tavlor, Allen Polites dikter och Graham Taintons och Clementine Akuyo Browns koreografi.
För många av dessa förfäder så var Sverige en fristad från rasismens och kolonialismens förtryck i mitten på 1900-talet, från apartheids Sydafrika, Jim Crows (raslagarnas) USA och den postkoloniala statens övergrepp och uselhet – ett folkhem, med andra ord, där det fanns plats för diasporans moderna flyktingar.
Men folkhemmet var inte fritt från den rasism och orättvisa som de flydde ifrån. Och deras kamp fortsatte.
Det är därför inte överraskande att vi nu ser deras afrosvenska barn och barnbarn på frontlinjerna i kampen om ett öppet, rättvist och jämställt Sverige, som genom renässansens konst och kritik utmanar det svenska samhället att leva upp till sina medmänskliga ideal.
Ryan Skinner
FD i musikantropologi, the Ohio State University
gästforskare vid Uppsala universitet