Det har varit smärtsamt att ta del av Uppsala universitets ledningskris i medierna. Förutom att själva sakfrågan är djupt bekymmersam, så har rapporteringen präglats av en påtaglig förvirring kring ledningskrisens koppling till, och eventuella effekter för, det kollegiala styret. I UNT (20/2-14) ger Niklas Skeri en mörk bild av det kollegiala beslutssystemet vid universitetet. Andemeningen är att denna styrform (ledarskap valt underifrån av kolleger) efter denna kris måste ersättas med något nytt, oklart vad (managementstyre?).
Även ställföreträdande vicerektorn Helena Danielson ger uttryck för en märklig hållning när hon i en intervju, efter konsistoriets beslut att avvisa vicerektorernas skrivelse (unt.se 27/2), menar att ”kollegialiteten har segrat”.
Båda dessa exempel visar på brister i den grundläggande förståelsen av vad ett kollegialt ledarskap innebär, och det finns därför goda skäl att komma med några påpekanden.
Det är för det första inget grundskott mot det kollegiala systemet i sig att det förs fram ett misstroende mot universitetets ledning.
Det är självklart så att ansvar kan utkrävas av en kollegialt vald ledare och ledningskrisen är därför inte en kris för den kollegiala principen. Ingen skulle hävda att demokratin var död om riksdagen riktar misstroendeförklaring mot sittande regering (som då kan tvingas avgå).
Vad som däremot blivit tydligt under denna ledningskris – vilket både medier och inblandade parter helt missat att lyfta upp till diskussion – är att Uppsala universitet visserligen har tydliga regler för hur kollegiala val ska gå till, men helt saknar regler för hur en förtroendekris för den sittande ledningen ska hanteras.
I brist på vägledning från universitetets arbetsordning har vicerektorerna helt enkelt famlat i mörkret, och agerat på ett sätt som varit svårsmält för universitetets konsistorium. Vi har full förståelse för att konsistoriet hellre hade sett att vicerektorerna vänt sig dit snarare än till regeringen med sitt bristande förtroende för ledningen.
Den viktiga lärdomen i efterspelet av denna kris för universitetet är emellertid att vi behöver en arbetsordning, eller en konstitution om man så vill, som tydligare klargör relationen mellan universitetsledning å ena sidan, och fakulteter, vetenskapsområden och deras kollegiala företrädare å den andra.
En annan sak som måste framhållas är att detta varit en konflikt mellan kollegialt valda företrädare och att upplösningen av konflikten inte på något enkelt sätt kan sammanfattas som att kollegialiteten har segrat. Rektor är visserligen kollegialt vald, men så är även vicerektorerna.
I detta sammanhang är det också viktigt att påpeka att det kollegiala inflytandet över utnämnandet av en ny rektor under senare år har försvagats.
Kollegiet har i praktiken begränsade möjligheter att påverka vilka personer som kommer att bli huvudkandidater till rektorsposten. Den senaste tillsättningsprocessen har också kritiserats eftersom konsistoriets dåvarande ordförande Hans Dalborg och vice ordförande Anna Ekström (båda externt tillsatta ledamöter) var starkt styrande i rekryteringsgruppen, och förankringsprocessen i hörandeförsamlingen svag.
Med nuvarande ordning är tveklöst vicerektorer och dekaner i högre grad kollegialt valda än rektorn vid Uppsala universitet.
De församlingar som väljer dekaner och vicerektorer liksom valberedningarna som föreslår kandidater består uteslutande av lärare och forskare (kolleger). När konflikten nu resulterar i att samtliga vicerektorer, två ställföreträdande vicerektorer och möjligen även ett antal dekaner ställer sina platser till förfogande, kan man därför inte tala om att ”kollegialiteten har segrat”.
Krisen vid Uppsala universitet är inte kollegialitetens kris, den visar bara att kollegialiteten liksom demokratin inte är immun mot interna konflikter. Vi måste orka leva med att det uppstår konflikter mellan kollegiala företrädare på olika nivåer, men samtidigt är det viktigt att vi har ett tydligt regelverk för hur relationen mellan universitetsledning och företrädare för vetenskapsområden, fakulteter och institutioner ska se ut, och hur eventuella motsättningar ska hanteras.
Mer än något annat har nuvarande kris gjort klart behovet av en tydlig konstitution för universitetet.
Shirin Ahlbäck Öberg, docent, Statsvetenskapliga institutionen
Li Bennich-Björkman, professor, Statsvetenskapliga institutionen
Christer Karlsson, docent, Statsvetenskapliga institutionen
Representanter för Samverkansgruppen för god forskningsmiljö