Lennart Jonssons svar (UNT Debatt 1/12) på Wilhelm Engströms artikel (UNT Debatt 39/11) har ett synnerligen oroväckande budskap som visar vad priset kan bli för den som vågar sätta sig emot en administratör på högre nivå.
Säger man öppet att lärare och forskare ofta tvingas lägga stor del av sin arbetstid på administration, varav en hel del är onödig, i stället för forskning och undervisning – så får man se upp.
Den logiska slutsatsen av Jonssons argument tycks vara att om inte universitetsprofessorer tvingas ägna sig åt meningslösa administrativa pålagor så kommer de att få för mycket tid över – tid som de enligt Jonsson i huvudsak tycks ägna åt begå moraliskt tvivelaktiga eller närmast brottsliga handlingar.
Det här är en form av bemötande som är minst sagt beklämmande men inte alls unikt för administratörer på SLU. Denna taktik dyker upp i flera sektorer i svensk förvaltning – och under senare år alltför ofta i universitetssammanhang.
De som kritiserar New Public Management och en illa fungerande administration stämplas som bakåtsträvare, som hopplösa nostalgiker som vill plocka fram gåspenna och bläckhorn, som personer som helst vill avskaffa alla styrsystem.
I bemötandet förminskas den som tar upp allvarliga systemfel genom att tillskrivas negativa egenskaper: de förstår inte, de är inte insatta – eller som i detta fall: de är lata, korkade och kriminella. I stället för att diskutera sakfrågan och skapa dialog så väljer man att tillgripa de simplaste härskartekniker.
Engström hävdar att professorerna tappat inflytandet i de processer där det avgörs vad som är god forskning, och han pekar ut ett problem som är vida dokumenterad i en omfattande internationell forskningslitteratur – den som visar att New Public Management urholkat förvaltningar på handlingskraft, legitimitet, och professionalism i snart trettio år.
Jonsson väljer då att besvara kritiken genom att hävda att om inte kopplet är kort för professorerna så hänger de sig åt förskingring, trakasserier, plagiarism och moraliska övertramp. Och framför allt – de tar ut semester i september.
Låt oss fundera på det argumentet en stund. Personligen känner vi ingen professor som någonsin tagit ut sin huvudsemester i september. Vi säger inte att det aldrig har hänt men är det verkligen ett stort problem vi dagens universitet? Är det en fråga värd att lyfta i en diskussion som handlar om hur vi skapar bästa möjliga förutsättningar för framstående forskning och undervisning? Lennart Jonsson anser tydligen det.
Låt oss avslutningsvis säga att även vi anser att ett modernt universitet behöver en modern administration. För oss är en modern administration lika med en organisation som är professionell och samtidigt utformad efter kärnverksamhetens behov.
Det vi önskar mer än något annat är att administratörer ägnar sig åt det som de kan bäst, det vill säga att administrera, medan universitetets lärare får ägna sig åt det som de kan bäst, det vill säga att undervisa och forska.
I dag tvingas lärare och forskare i allt högre utsträckning vara administratörer vilket i sin tur går ut över den tid och kraft som skulle kunna ägnas forskning och undervisning. Detta är den avgörande fråga som vi försöker få till en dialog kring. Tyvärr så visar Lennart Jonssons inlägg att utsikterna för dialog och ett gott samarbete mellan kärnverksamhet och administration verkar dåliga.
I stället för att diskutera sakfrågan så byter Jonsson ämne och går från insinuationer till rena anklagelser mot en hel profession.
Av Jonssons inlägg blir endast en sak tydlig, nämligen att det bland högt uppsatta administratörer verkar finnas ett uttalat akademikerförakt.
Sten Widmalm och Christer Karlsson, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet