I en uppmärksammad artikel i DN förra året tog Maciej Zaremba upp ett fall av nedmonterat kollegialt beslutsfattande vid Karlstads universitet, som ledde till en akademiskt uppseendeväckande utnämning till hedersdoktor.

Efter att ha bevakat den akademiska friheten i Sverige under ett år kan vi konstatera att detta exempel inte är unikt, utan att det snarare representerar toppen av ett isberg.

Academic Rights Watch, det nätverk vi företräder, kunde under det gångna året dokumentera 25 ytterligare exempel vid 15 svenska lärosäten där den akademiska friheten kränkts. Det rör sig om allt från intern kritik som bestraffas av ledningen och interna regler som skapar osäkerhet kring vad forskare får säga, till bristande institutionell autonomi, kollegialitet och öppenhet. Flera ärenden utgör grova överträdelser av såväl internationella överenskommelser som grundläggande lagstiftning. Dokumentationen är offentliggjord på webbplatsen www.academicrightswatch.se.

För att bara ta några exempel kränktes yttrandefriheten i nio av tolv undersökta kommunikationsdokument från olika högskolor, vid Högskolan i Gävle då en mot ledningen kritisk professor och flera av hans kollegor avskedades, och vid Lunds universitet då en professor emeritus sparkades ut från Lunds universitet efter att ha invänt mot ett ledningsbeslut.

Även studenters yttrandefrihet är i fara. Stockholms universitet har vägrat att i vanlig ordning publicera en mot rektor kritisk magisteruppsats i företagsekonomi i institutionens elektroniska databas. Efter att ha kontaktats av Academic Rights Watch beslutade Stockholms universitet dock i fredags, den 24/1, att publicera uppsatsen i databasen. 

Den institutionella autonomin överträddes genom att en minister dikterade vilka slutsatser forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet skulle presentera som sanna vid en konferens.

Vad ligger bakom detta dystra fenomen? Under hösten synliggjordes två problem som är avgörande för Sveriges ställning internationellt. Det ena gällde PISA-rapportens budskap om att svenska elever presterar allt lägre under OECD-snittet. Det andra gällde förslaget om privatisering av universiteten genom omvandling till stiftelser. Båda handlar om synen på kunskapsproduktion och kunskapsförmedling i samhället. Det är ingen överdrift att påstå att vi har fått en djup värdekris i dessa frågor.

Skolan har varit ansatt länge och nu vidgas krisen till universiteten. Förslaget om högskolestiftelser var så bristfälligt utformat att regeringen tvingades dra tillbaka det innan remisstidens utgång. Det möttes av massiva protester och kritik om att regeringen säljer ut universitetens kärnvärden för kortsynt företagstänkande.

Det gemensamma för både grundskolan och akademin är, vilket Zaremba och andra observerat, införandet av New Public Management (NPM), en ideologi enligt vilken offentlig verksamhet ska styras som om den vore privat. Stora delar av det svenska högskoleväsendet styrs numera i enlighet med NPM-principer, där linjestyrning och top-down management ersätter kollegiala beslut och professionell bedömning.

Ett led i den pågående avprofessionaliseringen inom högskolan var autonomireformen från 2011.

Intentionen var att ge lärosätena ökad självständighet, vilket i princip är lovvärt, men som statsvetare i Uppsala kunnat visa har det faktiska resultatet vid många högskolor inneburit ökad styrning av forskning och undervisning och mindre frihet för professionen.

Effekten har blivit att motverka det som utmärker de bästa och mest framgångsrika universiteten internationellt.

Flera överträdelser av den akademiska friheten har av oss och andra anmälts till Justitiekanslern. Det som förvånat oss mest är att JK dömt till de inblandade högskoleledningarnas fördel, trots att grundläggande svensk och europeisk lagstiftning tycks tala för anmälarnas sak.

Mot bakgrund av JK:s dubbla roll som oberoende rättsinstans och ”regeringens advokat” är det mycket olyckligt att myndigheten inte lyckats skapa önskvärd klarhet i dessa fall.

Regeringen står nu inför ett vägval. Utbildningsdepartementet har möjlighet att ta till sig lärdomarna från dessa reformer och lyssna till den erfarenhet som kommer från universiteten. Att inte ta dessa kraftfulla signaler på allvar vore uttryck för en förödande arrogans och ett tecken på ett department som inte längre tar in information och insikter från omvärlden. Väljer departementet däremot att ta den grundläggande (liberala) idén om akademisk frihet på allvar, det vill säga frihet för i första hand för forskarna och lärarna, så kan utvecklingen fortfarande vändas. Vi hoppas att man på regeringshåll inser stundens allvar och förmår välja rätt. Sveriges framtid som kunskapsnation står på spel.

Guy Madison, professor i psykologi, Umeå universitet
Erik J Olsson, professor i teoretisk filosofi, Lunds universitet
Sharon Rider, professor i filosofi och prodekanus vid Historisk-filosofiska fakulteten, Uppsala universitet
Jens Stilhoff Sörensen, lektor och forskare i globala studier, Utrikespolitiska institutet och Göteborgs universitet
Magnus Zetterholm, lektor och docent i Nya Testamentets exegetik, Lunds universitet