Den klassmässiga segregationen växer i Europas städer och svenska städer utgör inget undantag. I en omfattande analys av 13 europeiska huvudstadsregioner är Stockholm det fall som utmärker sig kanske allra mest negativt för den som ser ett socialpolitiskt och vidare samhälleligt värde i att människor med olika tillgång till ekonomiska resurser bor blandat i stadsrummet.

I en annan analys visar det sig att tendensen går igen i flertalet större svenska stadsregioner – segregationen mellan inkomstgrupper har tilltagit rejält sedan 1990. För en segregationsforskare är detta ett förväntat utfall eftersom vi vet att inkomst- och förmögenhetsskillnader tilltagit ända sedan 1980-talet och eftersom vi också vet att inkomstpolarisering så gott som regelmässigt åtföljs av förstärkt uppdelning på bostadsmarknaden. Sambandet är också starkare ju mer marknad som råder i fördelningen av bostäder och med kraftiga neddragningar av subventioner till nytt byggande, försämrade bostadsbidrag, utförsäljning av allmännyttiga hyresbostäder och ökade marknadskrav på samma allmännytta har svensk bostadsmarknad blivit betydligt mer av en marknad än tidigare.

I en stad som Uppsala, med svår bostadsbrist och liten hyressektor, kan man fråga sig om det snart alls finns plats för folk med lägre inkomster om man inte bott här länge, har resursstarka föräldrar eller tidigare har gjort en lyckad bostadsaffär.

Artikelbild

| Roger Andersson, professor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), Uppsala Universitet.

Samtidigt som den klassmässiga segregationen tilltar överlagras den av en etnisk dimension och denna överlagring har blivit allt starkare sedan 1990-talets början. Bland faktorer som bidrar mest till att förklara den etniska segregationen hör just inkomstsegregationen och i en situation där en allt större andel av städernas låginkomsttagare är födda utomlands tilltar sambandet mellan den klassmässiga och etniska segregationen. Samtidigt måste man avråda från alltför vidlyftiga generaliseringar.

Uppsala tätort är faktiskt det enda exemplet på en större stad där segregationsnivån för samtliga utlandsfödda föll mellan 1990 och 2010 (den föll också för invandrare födda utom Europa). Stadens karaktär av universitetsort bidrar sannolikt till att förklara utfallet.

Viktigt att minnas är att segregation är en dynamisk process som beror både av hur staden är byggd och byggs, hur serviceutbud och kommunikationer planeras och utformas, hur sysselsättning, löner och skatte- och bidragssystem förändras, samt hur vi alla som bostadskonsumenter värderar och prioriterar olika boendealternativ och grannskap. Vi bidrar alla med våra handlingar och flyttningsbeslut till att forma och ibland omforma segregationsmönster. Samtidigt varierar handlingsalternativen och för den som saknar resurser och kontakter och kanske möter diskriminerande behandling är utrymmet för egna beslut självfallet mindre än för andra och för vissa existerar det inte alls. Alla studier visar att de rikaste hushållen är de mest segregerade i staden. Här kan man tala om självsegregation.

En hel del forskning har ägnats frågan hur blandat boende kan komma till stånd och alla stadsplanerare vet att kostnadsvariationer i bostadsstocken är viktiga, liksom hur områden sätts samman av olika hustyper och lägenhetsstorlekar samt av hyresrätter, bostadsrätter och egnahem. Forskningen visar också att blandade bostadsområden ger positiva långsiktiga effekter för de barn och ungdomar som växer upp där men också för vuxnas inkomstutveckling.

Möjligheten att nå en rimlig blandning i både gamla och nya områden har tyvärr försvagats i takt med växande bostadsbrist, med resultat att konkurrensen om och priserna på bostäder ökar. Kommunernas markinnehav är mindre än tidigare och planeringen reaktiv, präglad som den är av privata exploateringsinitiativ.

Allmännyttan är – i de städer som behållit en kommunal hyressektor – oftast alltför geografiskt koncentrerad till några få områden och sektorns bidrag till en social blandning är därmed mindre än vad den skulle varit om fördelningen varit jämnare.

För segregationsforskare är Uppsala ett spännande fall. Hur kommer Södra staden att utformas? Går det att bygga för en klassmässig blandning och i så fall hur? Hur kommer den nya bostadsförmedlingen att fungera? Att vi som bostadskonsumenter alla bidrar till att staden sorteras efter klass och etnicitet är en sak men klart är att ansvaret för framtidens Uppsala är politiskt och visionerna behöver upp på bordet och debatteras, nationellt såväl som på kommunnivå. Att bygga stad må kräva teknisk kompetens men den Goda Staden är först och främst en socialt hållbar stad.

Roger Andersson, professor i kulturgeografi vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), Uppsala Universitet