Jordbruket är nyckeln till en hållbar utveckling och en viktig pusselbit för att lösa klimatkrisen. Det industriella livsmedelsystemet står idag för hälften av alla växthusgasutsläpp. Det är dags att vår matproduktion blir en fråga i klimatdebatten.

Enligt en rapport från organisationen Grain, står det industriella livsmedelssystemet för mellan 44 och 57 procent av alla världens växthusgasutsläpp.

Det som skiljer denna från tidigare studier är att fler steg än bara jordbruket räknas in innan vi får maten till vårt bord. Endast jordbruket, alltså till exempel utsläpp från kemiska gödningsmedel, bensin till traktorer och konstbevattning, står för endast en tiondel av de utsläpp som det industriella livsmedelsystemet bidrar till.

Avskogning står för ytterligare 15–18 procent. Enligt FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, står expansionen av jordbruk för 70–90 procent av den globala avskogningen. Grödor till djurfoder kan planteras och skördas i Argentina för att sedan skickas till kycklingar i Chile, som sedan skickas till Kina för behandling för att slutligen hamna på ett McDonalds i USA.

Mycket av vår mat färdas tusentals kilometer innan den når våra tallrikar.

Det beräknas att minst en fjärdedel av alla transporter i världen är kopplade till just transport av mat, vilket motsvarar 5–6 procent av de totala växthusgaserna i världen.

Bearbetning, eller förädling, är nästa steg i livsmedelkedjan.

Att ta fram färdigmat, drycker och snacks, tar enorma mängder energi, främst från kol.

Det gör även konserveringen av dessa livsmedel. Detta beräknas generera mellan 8–10 procent av de globala utsläppen. Djupfrysning, grundbulten i de moderna snabbmatkedjornas globala upphandlingssystem, och detaljhandel beräknas sedan stå för mellan 2–4 procent. Nedkylning svarar för 15 procent av all elförbrukning i världen, och läckor av kemiska kylmedel är en stor källa till växthusgasutsläpp.

De sista 3–4 procenten står avfallet för.

Upp till hälften av all mat som produceras i det industriella livsmedelssystemet slängs längs med den långa vägen från bondgård till uppköpare, till processindustrin till återförsäljare och restauranger.

Trots att det industriella livsmedelssystemets effekter på klimatet är väl kända så diskuteras inte reella lösningar i klimatdebatten. I stället lyfts falska lösningar där Climate Smart Agriculture är det mest framstående. The Global Allaince for Climate Smart Agriculture lanserade initiativet för ett år sedan och livsmedelsindustrin mest tveksamma aktörer har välkomnats in i alliansen och utgör nu mer än hälften av medlemmarna. Civila samhället och småbrukarrörelsens inflytande är däremot minimal och ignoreras när problemen som avsaknad av definitioner, kriterier, standarder, garantier och uteslutningar, lyfts. Initiativet underminerar de nödvändiga förändringar i livsmedels- och jordbrukssystem som världen behöver för att säkerställa rätten till mat för alla.

Historiskt har använts – och även i dag använder småbrukare och urfolk – mer hållbara metoder för livsmedelsproduktion.

Enligt siffror från FAO mättar småskaligt jordbruk upp till 70 procent av världens befolkning. Oftast används metoder som till exempel agroekologi, vilka inte påverkar den globala uppvärmningen eftersom varken kemiska bekämpningsmedel eller globala transporter används. Dessa metoder binder, snarare än släpper ut, koldioxid i marken och kyler därför ned planeten. Matproduktionssystemen måste därför baseras på småskaligt jordbruk utan bekämpningsmedel och se till lokala marknader och producenters behov.

Sverige och EU får inte falla i fällan att stödja Climate Smart Agriculture. I stället måste vi verka för en verkligt klimatsmart global livsmedelsproduktion som prioriterar lokal, småskalig matproduktion framför ett jordbruk som baseras på monokulturer, storskalig djuruppfödning, stor giftanvändning och export. Rätten till mark, vatten och fröer måste säkerställas för att småbrukar- och urfolks rättigheter ska garanteras.

För detta krävs politisk vilja och politiska beslut – inte bara fokus på individuellt ansvar och marknadslösningar.

Vi behöver en gemensam politik med samarbete och solidaritet på global nivå för att lösa klimatkrisen.

Frida Ekerlund, vice ordförande, Latinamerikagrupperna
Maja Magnusson, tillförordnad ordförande, FIAN Sverige
Ellie Cijvat, ordförande, Jordens Vänner
Jonas Wangsten, ordförande, Småbrukarna
Torgny Östling, ordförande NOrdBruk