I en uppblåst anda av hotande fara följer nya förslag i flyktingpolitiken i en strid ström. Förslag som är desparata, förhastade och okloka. Motiveringen är att minska flyktingströmmarna, det vill säga att hindra människor som inte längre står ut med verkligheten i krigets Syrien att komma till Sverige. Många av dem är barn.

Samtidigt förnekas att asylrätten skulle vara i fara. Det är dock uppenbart att asylrätten, om alla dessa förändringar genomfördes, skulle naggas så mycket i kanten att det är tveksamt om något återstår.

Som en delföljd förloras möjligheten att göra flyktingpolitiken till en investering som vi skulle få nytta av och också behöver. Det första stora förslaget – som Moderaterna är stolta för – är ”tillfälliga uppehållstillstånd” i stället för permanenta.

Tillfälliga uppehållstillstånd ger inte asyl. De är snarare motsatsen. Politisk asyl innebär en tillflyktsort där man kan fortsätta sitt liv då man av olika skäl inte kan bo kvar i hemlandet.

Skälen specifieras noggrant i Utlänningslagen, som bygger på Genèvekonventionen 1951. Alla asylfall prövas mot den. Tillfälliga uppehållstillstånd ger inte möjligheten att bygga upp ett nytt liv i ett annat land. Det säger ungefär: ”Du får bo i vårt land en tid men sedan ska du återvända.” Den tid en flykting från Syrien får stanna om begreppet ”alternativt skyddsbehövande” omprövas så som föreslagits är ett år.

Om tillfälliga uppehållstillstånd blev regel skulle det upphäva asylrätten. Moderaternas förslag är att tillfälliga uppehållstillstånd ska kunna omprövas.

Det skulle blockera Migrationsverket, samtidigt som det skulle hålla flyktingen i en ständig ovisshet som försvårar både integrering och behandling av det psykiska traumat.

Flyktingen kvarstår mentalt i ett ständigt upplevt hot att återvisas till de hemskheter hen flytt ifrån. Att villkora ett permanent uppehållstillstånd med arbete har ingen täckning i flyktinglagar och konventioner och skulle utesluta de svårast skadade, de som kanske aldrig får ett arbete. Ska dessa inte få asyl?

Det väcker också andra frågor.

Efter hur många år är det acceptabelt att slita upp en liten pojke i skolåldern från sin tillvaro och kasta honom tillbaka till ett land vars språk han inte längre förstår?

Kan man nöja sig med att ge en flykting som uppfyller Utlänningslagens kriterier för asyl tillfälligt uppehållstillstånd? Man skulle kunna försvara att flyktingar från till exempel Syrien fick ett tillfälligt uppehållstillstånd efter en enkel id-kontroll i väntan på en noggrannare prövning. Liknande system finns i en del länder.

Men varför inte ge alla från Syrien permanenta uppehållstillstånd, som utlovades av alliansregeringen? Våra erfarenheter av det är goda.

I mitten av 90-talet fick alla bosnier som kom från Balkankriget permanenta tillstånd. Många återvände när kriget tog slut. De som blev kvar har jobb. Det ekonomiska resultatet ligger på plus. Tillfälliga uppehållstillstånd ger aldrig plus. De innebär enbart kostnader. Förluster inte bara i pengar utan också i människor. Kunniga och utbildade människor, läkare och ingenjörer med erfarenhet av internationell handel och näringsliv och som vi behöver.

Många som kommer är ensamkommande barn, traumatiserade tonåringar i en sårbar tillväxtfas som kräver tillsyn och god omsorg. De har vissa fördelar i asylprocessen, tilldelas god man och deras ärenden bedöms mer välvilligt. Nu vill man för att kunna ”flytta upp” så många som möjligt till en vuxen ålder med mindre krav införa åldersbestämningar som rutin med en osäkerhetsmarginal på 4 år mot Läkarförbundets inrådan. Rättsvetaren Gregor Noll påpekar också att man inte kan nöja sig med enbart biologisk åldersbedömning utan måste ta hänsyn till etniska och kulturella skillnader (LT 29-31/2014).

Allvarligast är att man hindrar flyktingar att komma hit genom en id-kontroll vid gränsen. De mest utsatta och traumatiserade människorna, de som verkligen behöver asyl, saknar ofta pass.

De har brådskande fått ge sig iväg utan tid att ordna med pass – om de inte redan har haft ett och då är det ofta bara en i familjen, vanligen mannen. Men också då vågar de ofta inte ta sig till bostaden och hämta passet av rädsla för att den är bevakad. Genom id-kontrollen hindras de mest angelägna fallen att komma in i landet och söka asyl.

Det sista desperata förslaget, att stänga Öresundsbron, stoppades efter Lagrådets kritik. Det bedömdes som förhastat, obearbetat och stridande mot asylrätten.

Även från Malmö, den mest flyktingbelastade staden i landet, kom protester. Id-kontrollen på bussar, tåg och färjor som Lagrådet också avrådde ifrån, vill man fortfarande införa.

Andra förslag kan kritiseras. Idén om ”säkra länder” bryter mot flyktinglagen. En flykting som uppger förföljelse av det slag som anges i Genèvekonventionen har rätt att få sitt ärende prövat varifrån hen än kommer.

”Synnerligen ömmande” skäl kan ge en gravt traumatiserad flykting möjlighet att stanna och få ro och behandling. För kvinnor, många utsatta för svåra våldtäkter, finns ofta bara denna möjlighet, då Utlänningslagen ofta inte är tillämpbar på kvinnors skäl. Nu sker en nära nog desperat jakt på åtgärder som steg för steg stänger vägen för människor att söka asyl i Sverige. Det hade funnits andra vägar. Det vore rimligt att kräva ersättning från EU för vår höga asylmottagning. Vi hade kunnat starta ett modulbyggande i stor stil, men har inte ens lyckats ta bort hindrande byggnadsregler. En orättvis fördelning av flyktingar belastar en kommun mer än andra.

Den bild som tonar fram är bristen på en central kris- och samordningsfunktion som gör regeringen försvarslös för krafter som i ett helt annat syfte vill försvåra och inskränka asylrätten.

Brita Hännestrand, läkare, Befris flyktingmedicinska mottagning, Uppsala.