I dag, fredag 14 juni, avslutas två veckor av FN:s klimatförhandlingar i Bonn. Återigen har dessa förhandlingar gått under både den politiska och mediernas radar i Sverige.

Försvarsberedningen klargjorde redan 2007 att klimatförändringarna utgör det största hotet mot mänsklig säkerhet, men detta ekar tomt när regeringen väl ska visa handlingskraft i klimatfrågan. EU har sedan 2008 inte lyckats höja sina låga ambitioner, och statsminister Reinfeldt har klargjort att den svenska regeringen inte kommer att arbeta för att få EU att höja sina utsläppsmål. Samtidigt som det politiska ställningskriget pågår, pekar forskningsläget på ett allt mer alarmerande läge för klimatet. Under majmånad nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären för första gången i mänsklighetens historia häpnandsväckande 400 ppm.

Nyligen frågade Göteborgs universitet (SOM-institutet) svenska folket vad i samhället som oroar dem. De vanligaste svaren var miljöförstöring och förändringar i jordens klimat. Hela 81 procent svarade att de oroar sig för klimatförändringarna. Till alla er som känner denna oro inför klimatförändringarna vill vi i Miljöpartiet säga: Det är inte dig det är fel på – det är politiken.

Den moderatstyrda regeringen tycks tro att klimatfrågan är ett slags irriterande fluga som kommer försvinna om man ignorerar den tillräckligt länge. I dag har alliansen satt upp ett mål att minska Sveriges utsläpp av koldioxid med 27 procent till år 2020 jämfört med år 1990. Själva säger regeringen att målet är 40 procent, men en tredjedel av detta kommer ske genom att man köper upp utsläppskrediter i utvecklingsländer och man skjuter på så vis upp den egna omställningen till framtiden.

Även när det kommer till klimatfinansiering fuskar regeringen rejält. Enligt FN:s klimatkonvention ska all klimatfinansiering, som ska hjälpa utvecklingsländerna att få ner sina utsläpp, vara ”ny och additionell”. Det betyder att pengarna inte ska tas ifrån det redan utlovade biståndsmedeln. Detta löfte struntar alliansen blankt i och alla de pengar som i budgeten kallas klimatfinansiering tas direkt från biståndet. Agerandet är inte bara oseriöst utan riskerar också att underminera arbetet med att bekämpa fattigdomen.

Inte heller har regeringen lyckats skärpa energikraven vid byggenskap, sätta i gång den så välbehövliga renoveringen av miljonprogrammen, införa vettiga miljöbilspremier eller ens samlats bakom en definition av vad som egentligen är en ”miljöbil”. Utbyggnaden av kollektivtrafik och järnväg halkar efter och omställningen till ett klimatsmartare jordbruk går för långsamt. Det regeringen har lyckats med är att sänka skatten, men det verkar som att de politiska idéerna tog slut efter det.

Sveriges klimatpolitik saknar ambitioner, vilket även märks då Sverige halkar efter i internationella mätningar av klimatpolitik.

Danmark är ett land som gått före i klimatarbetet bland annat genom att redan 2007 förflyttade klimatfrågan från miljöministerns bord till en nyinrättad klimat- och energiminister. Här hemma i Sverige har i stället regeringsmakten centrerats till Anders Borgs finansdepartement samtidigt som vår miljöminister Lena Ek tvingas försvara både förbifart Stockholm och behållen kärnkraft.

Miljöpartiet vill att Sverige bygger ut och rustar upp tågtrafiken, ställer om till 100 procent förnybar energi, planerar den urbana trafiken för cykel- och kollektivtrafik, rustar upp och energieffektiviserar skolor och bostäder, samt premierar lokalt producerad ekologisk mat. Genom ekonomiska styrmedel och satsningar vill vi göra de klimatsmarta och miljövänliga valen billigare och enklare för alla. Principen är att alla som smutsar ner ska betala för det medan alla som tar klimatansvar ska belönas.

Precis som ett budgettak var nödvändigt för att klara den ekonomiska krisen på 90-talet så är ett utsläppstak i dag nödvändigt för att möta klimathotet. För att Sverige återta initiativet i klimatfrågan vill Miljöpartietdärför att riksdagspartierna på allvar ska diskutera hur ett klimatpolitiskt ramverk kan införas i Sverige, likt den klimatlag som finns i Storbritannien.

En svensk klimatlag skulle ge trovärdighet och tydlighet i klimatpolitiken i form av ett minskande utsläppsbudgetutrymme för varje år som varje regering måste förhålla sig till. På så vis tvingas alla politikområden anpassa sig till denna klimatlag på samma vis som man i dag tvingas förhålla sig till ett budgettak. För att visa att klimatfrågan är en viktig fråga med tyngd, bör vi även ha en separat klimatminister.

Låt oss dra lärdom av de länder som har lyckats skapa brett förtroende för sin klimatpolitik. Låt oss tillsammans återskapa förtroendet för en aktiv klimatpolitik i Sverige.

Jacob Risberg (MP)
Erika Karlénius (MP)
UNT 14/6 2013