Socialnämnderna i Uppsala dras med stora underskott. I stället för att kortsiktigt försöka hitta snabba sätt att spara pengar, är det hög tid att inse att kostnadsminskningar i själva verket kräver ekonomiska satsningar.

I våras startade nätverket ”Nu bryter vi tystnaden” av socialarbetare i Uppsala kommun. De pekade på att hög arbetsbelastning, låga löner och stressig arbetsmiljö leder till en hög personalomsättning och får konsekvenser för kvalitet och rättssäkerhet för de personer de arbetar med att hjälpa och stödja.

Biståndshandläggarna på sektionen för LSS och socialpsykiatri som handlägger insatser för personer med funktionsnedsättning, till exempel bostad med särskild service, personlig assistans och daglig verksamhet, hade förra året en personalomsättning på 66 procent. För personalen innebär det att en stor del av arbetstiden går åt till att introducera och handleda nya kolleger. En stor del av kompetensen tappas varje år och för personalen leder det lätt till en känsla av utbytbarhet.

Uppsala växer. Men varken personalpolitiken eller personalstyrkan har hängt med. Sedan 2011 har antalet ärenden på sektionen för LSS och socialpsykiatri ökat med 20 procent. Under samma period har personalstyrkan knappt ökat alls. Konsekvensen är en kraftigt ökad arbetsbelastning.

Många biståndshandläggare beskriver att det lett till en känsla av löpande band där nybesök måste prioriteras. Vad som inte längre hinns med är att samordna och följa upp insatser eller att delta i samverkan runt individer. Just sådana arbetsuppgifter som ofta beskrivs som det som verkligen kan göra stor skillnad för individen. Det får också konsekvenser för brukare och personer som söker insatser.

I dag kan väntetiden vara upp till sju (!) månader innan en utredning ens påbörjas. Ärenden där individen står helt utan insatser prioriteras, men fortfarande är den genomsnittliga tiden oförsvarbart lång. Sektionen för LSS och socialpsykiatri bedömer att de med ökad personalstyrka kan nå målet att tid till påbörjad utredning vid årsskiftet är två månader. Också det är alltför lång tid. Det går inte ihop med den syn vi i Miljöpartiet har på hur biståndsbedömning och socialtjänsten bör vara utformad. Vi menar att tidiga insatser lönar sig både för individen och samhället, i stället för att försöka räta upp situationer i efterhand.

För de individer som väntar på handläggning och beslut kan de långa väntetiderna få förödande konsekvenser. Man kan behöva tacka nej till arbete för att man inte hinner beviljas personlig assistans och hälsan kan försämras för att man inte får stöd i tid.

Den höga arbetsbelastningen får också ekonomiska konsekvenser. Att inte ha möjlighet att prioritera uppföljningar gör att personer allt för ofta får vara kvar på ett HVB-hem eller annan kostsam insats som kanske inte längre behövs. Det är en oaktsamhet med skattemedel. Men framför allt menar vi att det bryter mot grunden till Socialtjänstlagen och LSS, som lyfter fram individers möjlighet till ökad självständighet och goda levnadsvillkor. Alla insatser måste utgå från individens rätt till rehabilitering, delaktighet och möjlighet till ett självständigt liv. Biståndshandläggare och socialsekreterare måste få tid och möjlighet att använda sin yrkesskicklighet till att vara en viktig del i det arbetet.

När det nu är dags för nämnderna att ta sina budgetar inför 2014 föreslår Miljöpartiet att Nämnden för hälsa och omsorg ska ta ett krafttag och göra en satsning på just biståndshandläggningen som ett led i att både öka kvaliteten i verksamheten, förbättra arbetsvillkoren för socialarbetarna och rättssäkerheten för de individer som söker insatserna.

MP föreslår därför att sektionen för LSS och socialpsykiatri får en förstärkning för att komma ikapp i handläggningen. För att personalen ska få arbetsro behöver man satsa på tillsvidareanställningar av utbildad personal i stället för korta vikariat. Vi vill även sätta upp mål för att minska personalomsättningen från förra årets alarmerande 66 procent till en rimlig nivå på 10 procent inom tre år.

Arbetet med att ta fram åtgärder bör ske i samråd med personal. Ord som ”medskapande och delaktiga medarbetare” som beskrivs i kommunens personalpolicy måste efterlevas också i verkligheten.

Vi vill att personalen ska ha tid och förutsättningar att bidra till att utveckla brukarmedverkan, vara med i avtals- och individuppföljningar och samråds- och nätverksmöten. Det är en nyckelfaktor för att Uppsala kommun ska nå sina andra kvalitetsmål och ha förutsättningar att utveckla insatser som får bästa möjliga resultat för de individer som är i behov av dem

Malena Ranch (MP)

2:e vice ordförande i Nämnden för hälsa och omsorg

Åsa Puide (MP)

socionom och kandidat till Uppsala kommunfullmäktige