Alliansen och Sverigedemokraterna har nu presenterat sina respektive kulturbudgetar. Om alliansens finns inte så mycket att säga. Partierna riktar kritik mot att regeringen är för vidlyftig som anslår 13,15 miljarder kronor till kulturen, och föreslår cirka 366 miljoner mindre. Därmed fortsätter alliansen på samma väg som under de gångna åtta åren i regering. Lägre ambitionsnivå än Miljöpartiet och Socialdemokraterna, men inte några radikala omprioriteringar.
Om Sverigedemokraternas kulturbudget finns desto mer att säga. Partiet inleder med att hävda att ”svensk kultur är äldre än mångkultur”, och utifrån det påståendet stryper man sedan anslagen till sådant som partiet menar ha koppling till invandring.
Men man stannar inte där, utan vill också strama åt anslagen till samtidskonstnärer. Konstnärer ska således inte bara vara svenska för att accepteras i Sverigedemokraternas samhälle, utan också vara döda.
Nutida kulturyttringar ses uppenbarligen som något farligt. Sverigedemokraterna vill i stället värna kulturarvet och ”de skönhetsvärden och den estetik som det står för”. Att kulturens roll också är att utmana och provocera är inget Sverigedemokraterna vill kännas vid.
Att det inte finns någon isolerad svensk kultur, att kulturen utvecklas genom möten, inser rimligtvis Sverigedemokraternas kulturpolitiker.
Även den med mycket basala kunskaper i svensk kulturhistoria vet att vi i alla tider format och omformat vår kultur utifrån influenser från andra, och att det geografiska område som i dag utgör Sverige alltid varit mångkulturellt.
Arkeologiska undersökningar visar tydligt att inte ens de människor som befolkade Sverige under stenåldern tillhörde en och samma kultur. Olika grupper med olika begravningsskick, matvanor och traditioner levde sida vid sida. Under årtusenden har influenser från omvärlden sedan bidragit till att utveckla det svenska samhället som vi känner det i dag.
Frågan är vilka begränsningar partiets ställningstagande skulle tvinga fram om det vann majoritet. Skulle Jan Johanssons Jazz på svenska ha kunnat få fonogramstöd? Ser Sverigedemokraterna det som ett övergrepp på svensk folkmusik att framföra gamla melodier med en genrebrytande rytmik hämtad från jazzen?
Att hitlistorna i Sverige sedan länge domineras av musikstilar som rock eller hip hop, vilka definitivt inte växt fram i Sverige, är uppenbart. Men inte heller det vi betecknar som den svenska folkmusikskatten är fritt från influenser eller direkta lån utifrån.
Att Sverigedemokraternas kulturpolitik hamnat så snett beror i stor utsträckning på att partiet målat in sig i ett hörn. I krampaktiga försök att ta avstånd från den rasism och nazism som partiet är sprunget ur har man varit tvungen att hitta något annat än hudfärg och härkomst när man ska definiera det icke-önskvärda, det främmande som ska stängas ute. Den ”svenska kulturen” har fått fylla det syftet. Att vilja bevara traditioner som Lucia, julgranen och Små grodorna runt midsommarstången möter inte heller något politiskt motstånd och kan som retoriskt grepp fungera tills det synas.
Med vid närmare granskning visar det sig att varje företeelse som ses som genuint svenskt i själva verket har en annan härkomst. Inte ens Lucia, julgranen eller Små grodorna skulle kunna stämplas med en svensk ursprungsmärkningsgaranti!
De ramanslag Sverigedemokraterna gör de kraftigaste nedskärningarna inom är:
• ersättningar och bidrag till konstnärer – 33 miljoner kronor
• bidrag till litteratur och kulturtidskrifter – 40 miljoner kronor
• bidrag till allmän kulturverksamhet samt internationellt kulturutbyte – 75 miljoner kronor
• bidrag till regional kulturverksamhet – 50 miljoner kronor
• bidrag till folkbildningen – 170 miljoner kronor
I stället vill Sverigedemokraterna öka anslagen till bland annat kyrkoantikvarisk ersättning och Riksantikvarieämbetet, samt inrätta en ny kulturarvsfond.
Självfallet är såväl Riksantikvarieämbetet och den kyrkoantikvariska ersättningen viktiga.
Att bevara vårt kulturarv och öka kunskapen kring vår kulturhistoria kan, liksom all ökad kunskap, till och med fungera som vaccin mot främlingsfientlighet och rasism. Men det måste finnas balans mellan dåtid, nutid och framtid inom kulturpolitiken.
Med Sverigedemokraternas kulturpolitik finns föga utrymme för nyskapande och kreativitet. Men konstnärer måste ges förutsättningar att verka i dag, inte bara hyllas efter sin död. Och vad Sverigedemokraterna helt bortser ifrån är att det är dagens kulturyttringar som är morgondagens kulturarv.
Niclas Malmberg, kulturpolitisk talesperson (MP)
Karin Thomasson, ledamot i partistyrelsen (MP)