Det är bara att varmt tacka Försvarsberedningen som nyligen utomordentligt kraftfullt underströk betydelsen av totalförsvarets civila delar, så sorgligt och sorgfälligt bortglömda under snart 20 år. I slutet av förra millenniet hade Sverige en genomtänkt och i övningar prövad beredskap på den icke-militära sidan. Denna organisation var kanske inte så allmänt bekant men hur som helst finns mycket litet kvar i dag. Nu ligger en lång uppförsbacke framför oss när det försummade ska återtas. Och det är utomordentligt viktigt att så sker.

Hur såg då det dåtida systemet ut?

Det var en imponerande skapelse som omfattade stora delar av det icke-militära samhället; rader av medborgare var där krigsplacerade i olika betydelsefulla sammanhang.

Genom en särskild beredskapsförordning delades den statliga sektorns verksamhet inom totalförsvaret upp i ett tjugotal funktioner. För var och en utsågs en myndighet med huvudansvar redan i fredstid för planering och förberedelser. Till sitt bistånd fick de ofta ytterligare myndigheter direkt utpekade.

Grundprincipen var att myndigheter som i fred regelmässigt sysslade med frågorna avsågs fortsätta verksamheten under säkerhetspolitiska kriser och krig.

Genom planering och övning skulle de söka trygga att för totalförsvaret nödvändig verksamhet upprätthölls så långt som möjligt.

För att nu bara nämna några hade exempelvis Socialstyrelsen ansvar för sjukvård och läkemedel, Televerket för teleförbindelserna, Räddningsverket för skyddsrum och utrymningar, Statens energimyndighet för kraftförsörjning, Arbetsmarknadsstyrelsen för arbetskraftsförsörjning, Rikspolisstyrelsen för ordning och säkerhet samt Statens Järnvägar, Luftfarts- resp. Sjöfartsverken för transporter.

Några myndigheter svarade för direkt varuförsörjning, till exempel för livsmedel. Jordbruksverket och för industrivaror Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB). De upprättade lager över strategiska varor och skrev dessutom kontrakt med i dessa sammanhang särskilt viktiga K-företag som skulle fortsätta verksamheten i svåra lägen. Härutöver skapades speciella beredskapsorgan skapades bland företag inom bygg- och grävmaskins- respektive åkeribranscherna.

I djupaste fred identifierades likaså svenskägda fartyg och flygplan som skulle vara tillgängliga i kris och krig, alltså en annorlunda krigsplacering.

Till den statliga sektorn hörde förstås också länsstyrelserna vars särskilda försvarsenheter hade kontakter med och stöttade de egna kommunernas agerande. De hade dessutom direktsamband med K-förtagen. Till bilden hörde vidare att länsstyrelserna grupperades i ett antal civilområden (Civo:n) som var parallella och samlokaliserade med det militära försvarets Militärområden (Milo:n), ofta i skyddade bergrum. Givetvis hade de dåtida Landstings- resp. Kommunförbunden också viktiga roller när det gällde att stödja sina medlemmars beredskapsarbete.

Själv ledde jag arbetet på Kommerskollegium med ansvaret för funktionen utrikeshandel, alltså hur varuutbytet skulle upprätthållas långt in i säkerhetspolitiska kriser. Några ord om hur vi gick till väga är kanske på plats för illustrera vad en dylik uppgift kunde innebära. Givetvis analyserade vi frågeställningar kring handel i krislägen – såsom önskat innehåll, möjliga medparter och former för styrning samt relevanta handelspolitiska regelverk. Tidigt etablerades nära kontakter med i sammanhanget berörda myndigheter, främst Tullverket, Riksbanken, ÖCB, Jordbruksverket och Exportkreditnämnden.

Lika snabbt engagerade vi ledare för ett antal viktiga näringslivsbranscher inom ett särskilt nyinrättat Krishandelsråd.

Via broschyrer, kurser på Gällöfsta kursgård och föredrag – bland annat vid Försvarshögskolan – spred vi kunskap om förutsättningar för varuutbyte över gränserna i svåra lägen, till exempel att Sverige måste planera för motparten begärliga exportvaror. Samtidigt skapades en färdig organisation med krigsplacerad personal, i vissa expertfunktioner hämtad utanför det egna verket.

Men – tiden gick och på ansvarigt håll ansågs det kalla kriget vara över och den 1 juli 2002 avskaffades beredskapsförordningen. Med några undantag förpassades därmed dessa delar av totalförsvaret till vila under spindelväv och damm i arkiven. Sedan dess har givetvis ett och annat hänt som delvis gjort dem föråldrade, exempelvis it-teknologin och globaliseringen.

Detta hindrar dock på intet sätt det synnerligen angelägna i att nu på rätt sätt ta vara på och rädda erfarenheterna från den tidigare organisationen.

Där finns mycket av gedigna kunskaper och seriöst tankearbete att hämta hem och dra nytta av, för att inte tala om alla kostnader och ansträngningar som lades ner i det dåtida totalförsvarets civila sektor.

Så att vi slipper på nytt uppfinna det mesta av hjulet – eller snarare hjulen.

Bo G Hall, fil dr, kommerseråd emeritus, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien