I UNT 28/12 -14 uppmanar Marianne Kahn och Johanna Sandahl från Naturskyddsföreningen konsumenter att byta till ekologiska livsmedel. De kritiserar våra inlägg i debatten om ekologiskt jordbruk som bland annat fördes i Svenska Dagbladet under november där vi framförde att utökad ekologisk odling leder varken till bättre miljö, biologisk mångfald eller mera hälsosamma livsmedel och att produktionsformen inte är uthållig. Våra inlägg i dagspressen bygger på vår bok ”Den ekologiska drömmen”, som kom ut samtidigt (Fri Tanke förlag). Kahn och Sandahl diskuterar skörden, kemikalier, biologiska mångfald och övergödning i sitt inlägg. Vi vill här förtydliga slutssatserna av vår analys.
Enligt officiell svensk statistik är skördarna betydligt lägre vid ekoodling. Detta beror främst på näringsbrist, ogräs och mindre effektiv bekämpning av svamp- och insektsangrepp.
Kahn och Sandahl menar att lägre skörd kan kompenseras genom minskat matsvinn och minskad konsumtion av animalier. Att matsvinnet bör minska är självklart eftersträvansvärt. Det stämmer också att en vegetarisk kost kräver mindre areal för att producera samma mängd mat. Produktionen av vegetabilier är dessutom i regel mer miljövänlig och klimatsmart än produktion av animaliska produkter.
Hållhaken är att svenskt ekojordbruk producerar främst animalier och behöver djuren för att återcirkulera växtnäring till åkern. Ekologisk odling utan djur är ännu mer beroende av näringsimport; man köper naturgödsel, foder, halm, och slakteriavfall med mera från det konventionalla jordbruket.
En nyligen publicerad studie från Frankrike visar att över hälften av det kalium och fosfor som används på ekogårdar har sitt ursprung i det konventionella jordbruket. Dessa näringsflöden sinar dock vid storskalig ekoodling och skördarna kommer då att dala markant.
Man kan likna markbördigheten med ett bankkonto. Större uttag än insättning leder till att kontot töms på sikt, vilket sker inom ekoodling. Näringsämnen som förs bort med skörden är, tillsammans med utlakningen, oftast större än mängden som tillförs med gödselmedel. Dessutom är organiska gödselmedel mindre effektiva än mineralgödsel. Att mer kväve och fosfor lakas ut från marken vid ekoodling beror främst på att näringsämnen i organiska gödselmedel (stallgödsel, skörderester av baljväxter mm) måste frigöras av mikroorganismer innan de blir växttillgängliga. Näring som på detta sätt frigörs under vinterhalvåret löper stor risk att lakas ut. Näringsfrigörelse och näringsupptag är dåligt synkroniserade.
Mineralgödsel är direkt växttillgänglig och kan därför doseras inför och under växtsäsongen efter växternas behov. Vid rätt dosering är mineralgödsel mer effektiv än organiska och har därför en avsevärt lägre miljöpåverkan. Våra problem med övergödning är alltså i högre grad kopplade till hanteringen av naturgödsel än till mineralgödsel.
Forskningsresultat visar att per kilo producerat livsmedel är miljöbelastningen, både utlakning till yt- och grundvatten och utsläpp av växthusgaser, mycket högre vid ekoodling.
I framtiden kommer kvävegödselmedel att framställas med förnyelsebar energi. Näringsämnen utvunna ur organiskt avfall kommer att återföras utan giftiga föroreningar till åkermarken. Tekniken för detta finns. Dogmen att inte använda mineralgödsel i ekoodling utesluter dock denna möjlighet att sluta kretsloppet stad–land.
När det gäller bekämpningsmedelrester i mat och miljö fokuserar ekoföreträdarna enbart på syntetiskt framställda medel som inte får användas inom ekoodlingen.
Det de inte nämner är naturliga gifter som produceras av växterna för att försvara sig som kan finnas i mycket högre halter i växter än bekämpningsmedelsrester. Inte heller nämns att ett 20-tal kemiska substanser är godkända som bekämpningsmedel inom ekoodlingen i Sverige.
Hit hör till exempel pyretriner, ett extrakt från torkade blommor av släktet krysanthemum, som används som insektsmedel. Ämnet är lika giftigt för fiskar, fåglar och däggdjur som motsvarande syntetiska medel.
Kahn och Sandahl hävdar vidare att biodiversiteten är större vid ekoodling. När det gäller ekologiska fält finns ofta en något högre artrikedom främst pga mer ogräs. På landskapsnivå däremot gynnas den biologiska mångfalden inte av odlingsformen utan av en varierad, småskalig landskapsstruktur. I dag behövs åtgärder för att främja biodiversiten vid all odling. De statliga bidragen till ekoodling är enligt Jordbruksverket samhällsekonomiskt inte lönsamma och borde därför omdirigeras från ekoodling till stöd för anläggning av exempelvis våtmarker och ytor med permanent vegetation som gynnar mångfalden i kulturlandskapet och som dessutom minskar utlakningen av näringsämnen.
På grund av låga skördar kräver ekoodling mera jordbruksmark för att producera samma mängd livsmedel. Lägre skördar vid ekoodling leder till lägre inbindning av koldioxid i växter, vilket resulterar i lägre mullhalt i marken. Detta innebär lägre bördighet på sikt och är till nackdel för klimatet.
Jordbruket står inför stora utmaningar framöver. Jordens befolkning växer medan jordbruksmark är en begränsad resurs. FAO uppskattar att vi måste öka jordbruksproduktionen med 70 procent under de närmaste 30 åren. För att kunna producera tillräckligt med livsmedel på befintlig odlingsareal måste produktionsresurser nyttjas optimalt vilket kräver mycket stora satsningar på jordbruksforskning. Det normativa regelverket inom ekoodling, framförallt grundtanken att allt ska vara ”naturligt” omöjliggör förutsättningslös forskning och teknikutveckling som behövs för att utforma framtidens uthålliga jordbruk.
Thomas Kätterer, professor i systemekologi vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU)
Holger Kirchmann, professor i växtnäringslära och markvård vid SLU
Rune Andersson, före detta programchef vid SLU
Lars Bergström, professor i vattenvårdslära vid SLU