Så har konstitutionsutskottet meddelat att man tagit ett initiativ om att be regeringen tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över regler som gäller det offentliga belöningssystemet, allmänna flaggdagar samt likaså anslaget till hovet, det vill säga apanaget.

Tanken är att en utredning ska föreslå ändringar som gäller ordenskungörelsen, där även svenska medborgare ska kunna belönas med utmärkelser, att vid nästa tronskifte minska antalet kungliga flaggdagar samt att i samråd med hovet utreda vilka i den kungliga familjen som ska erhålla ekonomisk ersättning för officiella uppdrag.

Utmärkt att en översyn sker av dessa regler. Det är ett gott initiativ.

Artikelbild

| Anders Nordström

Men bakom frågorna om apanaget och flaggdagar, dunkar en annan och avgörande fråga – synen på monarkin och statschefens roll.

I ett öppet och demokratiskt land är den kungliga ordningen en omöjlighet.

Förutom att statens högsta förtroendepost tillsätts genom arv, och kringgärdas av regler som strider mot all demokratisk anständighet, som att kungen inte kan åtalas och måste tillhöra en viss trosinriktning, omsluts hovets ekonomi att viss slutenhet.

Efter 2013 har en ökad redovisning skett, men mycket återstår.

Så mycket bättre om konstitutionsutskottet beslutat föreslå att låta utreda om inte hovet borde omvandlas till en myndighet. Då skulle en fullständig insyn vara möjlig.

Då skulle vi få veta hur hovstatens 65 miljoner kronor används. Då skulle vi veta vad kungen, tronföljaren och eventuellt andra i familjen Bernadotte har i månadslön och hur mycket de betalar i skatt. Nu vet vi ingenting.

Den nuvarande statschefen beslutar helt själv, en ordning med rötter från Karl den trettondes tid!

I en ordning, där hovet blir en myndighet gäller öppenhet och möjlighet till insyn och ansvarskrävande. Detta saknas nu.

I detta sammanhang kan nämnas att Republikanska föreningen nyligen gjort en kalkyl som visar att kostnaderna för monarkin inklusive säkerhet och personskydd belöper sig till cirka en miljard koronor.

Även för dem som ännu är anhängare av det nuvarande statsskicket, måste inse att en modernisering är nödvändig om monarkin ska vara i takt med tiden.

Ett sådant initiativ från utskottet hade varit på sin plats. Nu blir det kanske åter små ändringar i olika regelverk för ordensväsende, flaggdagar och apanaget.

Den politiska ängslan att röra vid frågan om vårt statskick firar åter en framgång.

Flera utredningar har sett dagens ljus och behandlat vår demokrati ur mångahanda aspekter, men statschefens ställning undviks. Undfallande hänvisar man till den så kallade Torekovkompromissen från 1971.

I en levande och aktiv demokrati ska våra grundlagar alltid vara föremål för debatt och granskas under lupp. Vi är stolta över att vi var först med en tryckfrihetsförordning från 1766 (gällde dock ej trosfrågor!), och vi har i olika utredningar föreslagit hur demokratin kan fördjupas både lokalt och nationellt.

Ändå lyser statschefsfrågan med sin frånvaro.

Det hade inte heller varit orimligt om utskottet föreslagit att frågan om riksdagens öppnande skulle utredas. Borde inte riksdagens talman hälsa välkommen och som folkvald säga något om demokratins värde och vikt?

Är det inte politikens uppgift att väcka opinion i sådana frågor? Är det inte en utskottsuppgift att initiera folkbildande insatser för att granska vårt statskick?

Är det inte en utskottsuppgift att initiera ökade insatser för att öka intresse och kunskap om våra demokratiska friheter? Öppenheten gäller också monarkin.

Monarkin har i vårt land utvecklats till underhållning som ofta präglas av känsloyttringar knutna till föreställningar om gemenskap och stolthet.

Detta statsskick representerar en fördemokratisk ordning och inte den demokrati som den påstår sig vara en del av.