• söndag 23 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Finns inga hemligheter att plocka fram High & Low High & Low
Vädersponsor:

En seger för italienska demokratin

Debatt Att så många röstade nej till de genomgripande förändringarna i Italien är en seger för demokratin och 1948 års italienska konstitution, skriver Margareta Zetterström.

Den italienske premiärministern Matteo Renzi förlorade och populisterna vann. Så sammanfattade många medier utgången av den italienska folkomröstningen nyligen.

Och visst vann Nej-sidan, med sina 60 procent, en klar seger. Men vad var det då denna majoritet sade nej till?

Till Renzi som premiärminister, lyder det vanligaste svaret. Det de röstande hade att ta ställning till var dock inte Renzis kvaliteter i största allmänhet utan den sittande regeringens förslag till ändring av landets konstitution. Och det var ingen liten ändring det handlade om utan en genomgripande författningsreform.

Ändringsförslaget syftade främst till att stärka premiärministerns makt och, i motsvarande grad, försvaga medborgarnas inflytande via parlamentet.

Tvåkammarsystemet skulle reformeras till deputeradekammarens fördel och Senatens nackdel. Antalet platser i senaten skulle kraftigt skäras ner (från 315 till 100) och dess ledamöter inte längre utses i allmänna val: 95 av senatorerna skulle vara borgmästare och regionalråd, utsedda på regional nivå, och de resterande fem utses av landets president. Dessa ledamöter skulle bara vara senatorer på deltid och i övrigt ägna sig åt ordinarie tjänst, men då med parlamentarisk immunitet. Senatens uppgifter skulle också radikalt begränsas.

I deputeradekammaren däremot skulle det införas en "majoritetspremie" till det parti som blev störst i val (om detta parti till exempel fick 25 procent av rösterna skulle det få besätta 54 procent av platserna).

Premiärministern skulle, som ledare av "största partiet", förses med kraftigt utökade befogenheter och i praktiken få närmast absolut makt. Minoritetsskyddet i parlamentet skulle försvagas och därmed den parlamentariska kontrollen av sittande regering, något som annars anses utgöra en grundbult i den konstitutionella demokratin. Medborgarnas möjligheter att begära folkomröstning eller framföra nya lagförslag skulle dessutom reduceras genom en kraftig höjning av antalet stipulerade namnunderskrifter.

Detta är några av de viktigaste förslag som de röstande hade att ta ställning till.

Och när nu så många röstade nej kan det knappast tolkas som annat än en seger för demokratin och 1948 års italienska konstitution.

Och, naturligtvis, som en besvikelse för EU och det internationella finanskapital som länge önskat sig en mer "handlingskraftig" och följsam italiensk regering.

Det var heller inte enbart Matteo Renzi personligen som förlorade utan hela den politiska eliten, eller la Casta, som man säger i Italien.

Medlemmar av denna privilegierade "kast" lever ju på en nivå högt ovan befolkningen i övrigt, de kräver ofta straffrihet för korruption och liknande brott, strävar efter att inskränka såväl pressfriheten som rättsväsendets oberoende och har de senaste decennierna fört en politik som kontinuerligt ökat ojämlikheten i samhället.

För många i denna politiska "kast" har 1948 års stolta konstitution, sprungen ur den antifascistiska motståndsrörelsen, länge framstått som ett hinder för deras egna intressen.

Att tolka utslaget i folkomröstningen enbart som en seger för den politikerföraktande populismen (Lega Nord, Femstjärnerörelsen etc) är därför missvisande.

Enligt Paolo Flores d'Arcais, redaktör för tidskriften MigroMega, var det snarare la Casta som här representerade den verkliga "antipolitiken", just genom sin strävan att minska medborgarnas inflytande via parlamentet.

Vilka var det då som röstade nej? Jo, framför allt unga människor och syditalienare.

Av de röstberättigade mellan 18 och 34 år röstade 81 procent nej.

Studerar man kartan över röstfördelningen ser man också en tydlig övervikt för nej-röstande i de södra delarna av landet. I dagstidningen la Repubblica skrev författaren Roberto Saviano att denna folkomröstning helt enkelt blev ett sätt för de yngre att protestera mot den ekonomiska politik som omöjliggör deras vuxenblivande. Saviano åsyftar här alla de italienska ungdomar (och i Italien är man "ung" och kvarboende i föräldrahemmet långt upp i åldrarna) som lever antingen i arbetslöshet eller prekariat, som inte kan få egen bostad, inte kan bilda familj och kanske inte ens har råd att emigrera (som många arbetslösa italienska akademiker annars gör).

På samma sätt var folkomröstningen för befolkningen i det ständigt negligerade och maffiabehärskade Syditalien ett tillfälle att göra sin röst hörd och påminna de styrande om sin existens.

Ett något annorlunda perspektiv än det som präglat den svenska medierapporteringen — men betydligt mer rättvisande.

Margareta Zetterström

 
 

Debatt