Det är glädjande att Stefan Löfven i sin regeringsförklaring annonserade att Sverige ska erkänna Palestina. Samtidigt är vi många som blev mycket förvånade över att en liknande deklaration om Västsahara inte kom samtidigt.

I december 2012 beslutade den svenska riksdagen att ge regeringen i uppdrag att erkänna staten Västsahara. Detta verkställde dock inte den dåvarande alliansregeringen med utrikesminister Carl Bildt i spetsen.

Beslutet är alltså fattat men verkställandet saknas. Nu sitter den då beslutande oppositionen i regeringsställning och något annat än ett snabbt svenskt erkännande av Västsahara är naturligtvis häpnadsväckande.

Artikelbild

Lena ­Thunberg

Västsahara har erkänts av 84 stater i världen, dock ännu inte av något EU-land. Om Sverige nu går först skulle det med största sannolikhet få en effekt på andra EU-länder, som skulle följa efter.

Detta skulle i sin tur sätta fokus på Marocko som sedan 1975 ockuperar delar av Västsahara.

Den marockanska ockupationen skulle dessutom aldrig ha kunnat fortsätta om inte Frankrike politiskt, ekonomiskt och militärt stött Marocko under alla dessa år.

Ett svenskt erkännande av Västsahara skulle därför också rikta blickarna på Frankrike och EU:s villkorslösa stöd till Marocko.

Västsahara definieras av FN:s generalförsamlings fjärde utskott som ett icke-självstyrande territorium som ska avkoloniseras. Spanien verkställde inte avkoloniseringen utan lät Marocko träda in. Men samtidigt som spanska trupper lämnade området utropade västsaharierna den 27 februari 1976 den västsahariska staten.

I nästan 40 år har stora delar av den västsahariska befolkningen bott i flyktingläger i Algeriet, medan deras släktingar i den ockuperade delen, betraktas som andra klassens invånare.

En FN-styrka, som finns på plats sedan 1991, har inte lyckats genomföra sitt uppdrag, en folkomröstning om självständighet, på grund av att Marockos vägran. Denna FN-styrka har inte ens ett MR-mandat, det vill säga plikten att rapportera om och övervaka att inte civilbefolkningen i ockuperat område drabbas av övergrepp. Frankrike, med sin plats som permanent medlem i Säkerhetsrådet använder varje år sin vetorätt för att stoppa kravet på ett sådant mandat.

Så sent som i september dog Hasena Elwali, en politisk fånge, av tortyr och misshandel. Ett uttalat stöd för ett självständigt Västsahara är förenat med livsfara för den västsahariska befolkningen i den ockuperade delen.

I flyktinglägren föds nu en tredje generation flyktingar. Ungdomarna är frustrerade. De vet att deras rättigheter har negligerats av omvärlden.

Den västsahariska regeringen och Polisario Front har hela tiden valt den diplomatiska vägen i stället för våld, sedan eldupphör trädde i kraft mellan Marocko och Polisario 1991. För detta har de straffats med likgiltighet från omvärlden.

Sverige kan genom ett snabbt verkställande av det viktiga riksdagsbeslutet medverka till att den plågade västsahariska befolkningen får nytt hopp om att rättvisa även gäller dem. Dessutom kommer ljuset att falla på ett konfliktområde som länge befunnit sig i medieskugga.

I december startar troligen illegal provborrning efter olja på västsahariskt vatten av det amerikanska bolaget Kosmos, som har slutit avtal med ett marockanskt statligt bolag.

Sverige har rakryggat röstat emot EU-stölden av västsaharisk fisk. Det är därför helt följdriktigt att Sverige går i täten i EU för ett erkännande av Västsahara, som ett led i att bryta dödläget i Västsaharafrågan.

Natasa Mirosavic, ordförande i Föreningen Västsahara

Lena Thunberg, redaktör för tidskriften Västsahara