För sex år sedan lagstiftade riksdagen om att styrelserna för landets universitet och högskolor själva skulle få bestämma vad som är rätt form för att inom varje lärosäte ta ställning till vetenskapliga bedömningsfrågor. Den kollegiala styrelseformen, att lärarna själva har ett avgörande inflytande över verksamhetens inriktning och kvalitet, skulle inte längre ha något lagstöd.

Som följd av denna maktöverföring från lagstiftaren till läro­sätenas styrelser sönderfaller i dag landets fyrtiotal lärosäten i två grupper.

Den ena rymmer bara universiteten i Uppsala, Lund, Stockholm och Göteborg. Där har styrelserna tills vidare valt att behålla systemet med att låta lärarna besluta i kvalitetsfrågor. En horisontell maktstruktur finns fortfarande kvar, och värdesätts. Kollegerna tar gemensamt ansvar.

Artikelbild

| Ulf Danielsson

I den andra gruppen är styrelserna i full färd med att genomdriva en linjeorganisation av motsvarande slag som hittills har varit det vanliga i företag och myndigheter.

Innebörden är att högsta chefen hierarkiskt i varje led utnämner underlydande chefer utan att besväras av några fakulteter, institutionsstyrelser eller motsvarande. Här råder en vertikal struktur. Makten strömmar från toppen och nedåt i organisationen.

Efter fyra år oroades den förra regeringen våren 2014 över dessa skillnader och bestämde sig för att undersöka vad som i praktiken blivit följden av reformen. Det skedde genom att tillkalla en särskild ledningsutredning.

Denna utredning lade i höstas fram betänkandet Utvecklad ledning av universitet och högskolor (SOU 2015: 92). Utredaren, tidigare rektorn vid Stockholms universitet Kåre Bremer, argumenterar för att stärka inslagen av linjeorganisation på kollegialitetens bekostnad.

Artikelbild

Sverker Gustavsson

Rent konkret föreslår utredningen att prefektstyre ersätter beslutande institutionsstyrelser, att alla akademiska ledare utses ovanifrån och att alla viktiga beslut som regel tas i linjeorganisationen (SOU 2015: 92, sid. 21-25).

Om detta betänkande ska styrelserna för landets samtliga lärosäten yttra sig före den 1 mars. För Uppsala universitet gäller det nu att dess ledning vågar stå upp för kollegialitet och professionalism i en tid när dessa grundvärden är precis vad som behöver hävdas – inte bara inomorganisatoriskt utan också allmänpolitiskt.

Artikelbild

| Christer Gustavsson

Tvärtemot idén om akademiskt självstyre som något gammalmodigt och bakåtsträvande, önskar vi framhålla att kollegialitet och horisontell organisation är en i högsta grad modern tanke.

I världsledande kunskapsföretag, som till exempel Google, vilka liksom universiteten har mänsklig kreativitet som sin främsta tillgång, arbetar man aktivt för att ”avhierarkisera”. Man eftersträvar en organisation där medarbetarna känner delaktighet och tar ansvar.

Artikelbild

| Bo Sundqvist

Motståndarna till akademiskt självstyre hävdar i stället att högsta möjliga kvalitet bäst främjas genom att begränsa inslagen av kollegialt och professionellt beslutsfattande. Vertikal ledning skulle med andra ord bättre gynna kreativ forskning och högre utbildning. Enligt vår bestämda mening finns det inget stöd för den uppfattningen.

Såväl vetenskapliga rön som beprövad erfarenhet säger snarare att studenters, lärares och forskares självrespekt och självstyre mera bidrar till att höja än till att sänka kvaliteten.

Det andra argumentet mot att ”avkollegialisera” tar sikte på den historiska inramningen. Vi syftar på försvaret för centrala värden som kritiskt tänkande och öppen debatt inom de institutioner som bär upp den liberala och pluralistiska demokratin – det vill säga att rättsväsende, lärosäten, kulturinstitutioner och media arbetar kollegialt och professionellt.

Utmärkande för viktiga länder som Kina, Ryssland, Turkiet, Ungern och Polen är att sådana värden i dag motarbetas.

Detta är viktigt att notera, eftersom den internationella normen snart nog kan komma att förskjutas ännu mera till förmån för ett sådant ”illiberalt” tänkande också i de delar av västvärlden som stått för motsatsen. Närvaron av det slags politiker som under 2016 och 2017 tävlar om makten i USA och Frankrike – en Donald Trump, en Marine Le Pen – öppnar i det avseendet skrämmande perspektiv.

Vad som är sant och riktigt kan i praktiken bara avgöras med stöd av ordnad argumentation och fri åsiktsbildning i former som främjar fördjupad diskussion inom olika sakområden. Lärosäten behöver fördenskull vara internt självstyrande inom avgränsade grupper. Annars kan kritik och uppmuntran inte vara satta i system på ett sätt som främjar urskillningsförmåga och civilkurage – inte bara akademiskt utan på alla håll i samhället.

För att ha samhällelig djupverkan behöver den högre utbildningen och forskningen vara organiserad på ett sätt som understödjer sanningssökande och fri åsiktsbildning.

I likhet med läkaretiken som föreskriver att rädda liv, är det den professionella forskaretiken – att kritiskt söka sanningen om den så för till ”helvetets port” – som garanterar universitetens oberoende gentemot såväl marknad och politik som organiserade intressen.

Den etiken försvarar de akademiska lärarna och forskarna genom att i kollegiala former bevaka att den upprätthålls.

Fortare än vi tror kan motståndet mot kritiska förhållningssätt och öppenhet att ifrågasätta rådande synsätt annars få grepp om den allmänna opinionen också i vårt land.

Den processen har redan inletts men kan inte tillåtas få fortsätta.

Li Bennich-Björkman, professor i statskunskap, Uppsala universitetUlf Danielsson, professor i teoretisk fysik, Uppsala universitetSverker Gustavsson, professor i statskunskap, Uppsala universitetChrister Karlsson, docent i statskunskap, Uppsala universitetSharon Rider, professor i filosofi, Uppsala universitetBo Sundqvist, professor emeritus i jonfysik, Uppsala universitet