Det vi inte ser, det bryr vi oss inte om. Det får aldrig bli en politisk doktrin för våra makthavare.

Som vi sett i Sverige med de unga afghanernas sittstrejk har sommarmånaderna trots att de politiska institutionerna varit nedstängda varit en period av viktig politisk rörelse.

Mobiliseringen mot utvisningarna till Afghanistan är en stjärna på en i övrigt ganska brungrå politisk himmel.

EU:s politik på det migrations- och flyktingpolitiska området utformas alltmer utifrån principen ”Out of sight, out of mind”, det vill säga det vi inte ser tänker vi inte heller på. Det är en effektiv strategi för makthavare som inte vill se uppror och protester mot den förda politiken. För den vi inte ser kan vi inte heller känna igen oss i, vilket är det mest grundläggande i mänsklig solidaritet. Att se sig själv i andra.

Just nu finns flera EU-förslag som går ut på att outsourca ansvaret för människor på flykt.

Det handlar om att samarbeta med och i vissa fall regelrätt anlita eller anbefalla länder utanför EU, som Turkiet, Egypten Tunisien, Niger, och till och med en kaosstat som Libyen eller en diktatur som Eritrea, att stoppa människor på flykt från att ta sig till Europa.

Hittills i år har över 2 400 människor registrerats som drunknade i Medelhavet. Men när Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland träffades för några veckor sedan handlade det inte om hur vi ska rädda fler liv, utan om hur vi ska stoppa flyktingar och migranter från att ta sig till Italien. Frankrikes president Macron föreslog till exempel att flyktingar ska stoppas redan i Afrika, där hela EU:s asylprocess ska förläggs till olika center.

Det skulle innebära att EU anammar den australienska politiken med stängda läger bortom all kontroll, där omfattande missförhållanden och övergrepp rapporterats. Out of sight, out of mind.

Tidigare i sommar attackerades också frivilligorganisationer för att de räddade liv. Organisationerna står för mer än en tredjedel av alla livräddningsinsatser på Medelhavet. Genom nya regler, i strid med internationell sjörätt och läkaretik, försvåras och stoppas nu deras insatser. Bland annat kräver Italien att det ska bli förbjudet att flytta migranter från ett räddningsfartyg till ett annat och att italiensk polis ska följa med ombord på räddningsfartygen.

Läkare utan gränser, som vägrade acceptera de nya reglerna, har tvingats avbryta sina räddningsinsatser, även om deras läkare finns ombord på andra fartyg.

Det går inte att tillsluta Europas gränser, eller som i fallet med Libyen och Niger, ge sig på att stänga andra länders gränser. Tvivelaktiga libyska grupperingar finansieras, beväpnas och tränas av EU-länder. För inte så länge sedan ritades gränserna i flera av Afrikas länder godtyckligt upp av europeiska stormakter. Nu ska dessa gränser dessutom patrulleras med hjälp av pengar och utrustning från EU-länderna. Det är en osmaklig utveckling, minst sagt.

Hela denna politikutveckling är kolonial i sina anspråk och bygger på en strukturell rasism.

Svarta människor från länderna söder om Sahara bortdefinieras konsekvent i medier med benämningen ”ekonomiska migranter”. Det gör dem tydligen mindre skyddsvärda och mindre värda i vissas ögon. Att människor flyr misär, fattigdom, förtryck och klimatförändringar är en realitet. Inget liv är mindre värt än ett annat att räddas från drunkningsdöden i Medelhavet.

När Europaparlamentet nu har öppnat efter sommarstängningen väljer vi i vänstergruppen att ställa EU:s institutioner till svars för den förda politiken. Vi har begärt en debatt om finansieringen av miliser och ”samarbetet” med Libyen för att stoppa flyktingar. Vi kräver också en debatt om hur livräddningen i Medelhavet ska förstärkas, inte avvecklas.

Vi har lagt konkreta förslag på en Europeisk livräddningsinsats i Medelhavet och stöd till frivilligorganisationernas insatser.

Arbetet med säkra och lagliga flyktvägar fortsätter, och vi vill se ett EU som delar på ansvaret för ett värdigt mottagande, i stället för att stänga sina gränser.

Den svenska S- och MP-regeringen har ett stort ansvar. Det är nu den måste stå upp i EU:s ministerråd mot de regeringar som bygger sin politik på ”det jag inte ser, det bryr jag mig inte om”. För den politiken leder till att vi stryper vår solidaritet. Och det samhället vill i alla fall inte jag leva i.

Det hopp som sittstrejken mot utvisningarna ger oss alla är att solidariteten och mobiliseringen sätts i rullning. Och med solidaritet kan vi förflytta berg – och med det menar jag sätta stop för utvisningarna till Afghanistan – och också byta ut EU:s alltmer ovärdiga politik mot en mänsklig och solidarisk flyktingpolitik.

Malin Björk, EU-parlamentariker (V)