Kulturministern vill riva upp filmavtalet och skapa en helstatlig filmpolitik. I kulturdepartementets förslag Framtidens filmpolitik som varit ute på remiss ska en helstatlig filmpolitik finansieras delvis genom att momsen höjs på biografbiljetter. Detta kommer förstås att slå hårt mot biograferna.
Om kulturministern verkligen vill satsa på filmen, vilket är lovvärt, vill vi se förslag som garanterar att anslagen ökar och inte sker på bekostnad av biograferna. Eftersom det nu saknas föreslår Folkets Hus och Parker i stället att ett så kallat produktionsavtal införs, det vill säga ett smalt avtal som enbart fokuserar på filmproduktion och där övriga stödformer blir ett ansvar för staten med ett tydligt filmpolitiskt uppdrag.
Sverige behöver en ny radikal filmpolitik. Därför välkomnar Folkets Hus och Parker regeringens uppsägning av nuvarande filmavtalet. Däremot är vi inte övertygade om att svaret på framtidens utmaningar är en helstatlig filmpolitik.
Under många år har Svenska Filminstitutet och branschen påtalat att dagens filmpolitik är underfinansierad. De utmaningar som svensk filmbransch står inför kräver en ökad statlig finansiering. I skrivelsen finns inga löften eller garantier för ökade ekonomiska satsningar. Detta är mycket oroande och förbryllande.
Kulturdepartementets förslag till en helstatlig filmpolitik innebär ökade kostnader för biografer, momsen ska höjas till 25 procent i stället för dagens sex procent, och dessutom slopas avdragsrätten för biografavgiften. En momslagstiftning med undantag för kultur där olika kulturformer har samma momssats (sex procent) är kulturpolitiskt önskvärd. Att utmana idén om undantag för kultur är enligt oss fel väg att gå och kan leda till att den reducerade momsen inom andra kulturområden börjar ifrågasättas.
I kulturdepartementets förslag ska alltså filmen finansieras genom en höjning av momsen för biografbiljetter i momslagstiftningen. Dessa förslag försämrar förutsättningarna för biografdrift och kommer med stor sannolikhet att drabba alla som vill se film på bio.
Framtidens filmpolitik borde innehålla förbättrade villkor för biografer, inte tvärtom. Varför lägger kulturministern biograffientliga förslag om hon vill göra en satsning på film?
Givet att förslaget om en statlig filmpolitik inte innehåller några ökade statliga insatser avstyrker Folkets Hus och Parker förslaget. Riksorganisationen förespråkar istället ett ”smalt” filmproduktionsavtal. En filmpolitik som är förankrad bland film- och biografbranschens olika aktörer har många fördelar.
På den svenska biografmarknaden råder en monopolliknande struktur. Nordic Cinema Group, som till sjuttio procent ägs av det brittiska private equity-företaget Bridgepoint, har med sina två bolag SF Bio och Svenska Bio en marknadsandel på över åttio procent.
Denna extrema dominans bidrar till negativa konsekvenser för hela branschen. SF Bios förhandlingsposition är oerhört stark. För en film som inte får ”monopolistens” gillande är det i stort sett omöjligt att nå en stor publik. Detta medför att kvalitetsfilmdistributörer har svårt att överleva.
Skrivelsen Framtidens filmpolitik saknar helt förslag på hur biograferna utanför ”monopolsfären” kan stärkas, så att kvalitetsfilm i större utsträckning kan ses i hela landet. Självklart ska alla, oavsett var man än bor i landet ha tillgång till filmer av hög kvalitet.
Vi vill se en stark statlig filmpolitik men det behöver inte stå i motsats till ett nytt smalare filmproduktionsavtal där fler parter är med och garanterar svensk films framtid. På samma sätt som att kulturpolitiken har övergripande målsättningar behöver även filmpolitiken visionära mål.
Vårt förslag till filmpolitiskt mål är följande: ”Filmen ska vara en dynamisk, konstnärlig och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Kreativitet, mångfald, och konstnärlig kvalitet ska prägla filmens utveckling. Film ska visas och tillgängliggöras på biografer i hela landet.”
Annika Nilsson, ordförande Folkets Hus och Parker
Calle Nathanson, vd Folkets Hus och Parker