I en debattartikel den 22/3 beskriver Vänsterpartiet träffsäkert behovet av en feministisk politik, men mindre träffsäkert att de skulle vara det enda parti vars politik förmår fälla patriarkatet.

De förslag som lyfts fram i artikeln är bra och viktiga, och behöver så snart som möjligt bli politisk verklighet. Vi stödjer samtliga av dem, och vi arbetar hårt med att driva dessa, tillsammans med mycket mer, i de många kommuner där vi sitter.

Tyvärr har vi inte alltid lätt att få gehör för förslagen, inte ens från Vänsterpartiet.

I Uppsala kommun möts vi av ointresse, och ni röstar konsekvent nej till ökade anslag till skyddade boenden, nej till att utreda sex timmars arbetsdag och nej till normkritisk pedagogik i skolan, för att nämna bara ett fåtal förslag vi har lyft.

Vi blir lika besvikna varje gång, men också allt mer övertygade om att vi behövs, och att det finns ett tomrum i svensk politik som vi fyller.

Det råder inget tvivel om att det feministiska engagemanget i Vänsterpartiet är genuint och starkt. Det vet vi, och vi har stor respekt för det arbete de gör. Men det är tyvärr också tydligt att det inte räcker.

Allt för ofta ser vi hur feminismen får ta ett steg åt sidan när visionerna ska översättas till faktisk politik.

Vi tror att det kan ändras, och det är där vi behövs. Vi behövs för att hålla feminismen i ständigt fokus, och för att den ska genomsyra all politik snarare än att behandlas som en särfråga. Ett feministiskt perspektiv behövs i den kvinnodominerade vården, både för de anställda och för vårdtagarna. Men det behövs också i försvars- och säkerhetspolitiken, för klimatet, i stadsplaneringen, och i asylpolitiken. Något fällande av patriarkatet kan vi inte räkna med annars.

Men som feministiskt parti behövs vi också av den enkla anledningen att två röster hörs starkare än bara en.

Vänsterpartiet är inte ensamt i den här frågan, och det är inte vi heller. Det det är något vi båda ska vara glada för. Vi står bakom alla de förslag de nämner, och hoppas på ett gott samarbete, såväl i kommunerna som i riksdagen för att de ska bli verklighet.

Det är så klart väldigt tråkigt ifall V hellre vill uppmåla sig själva som ensamma i kampen än att samla vår gemensamma kraft, där vi tillsammans kan göra allt i vår makt för att bygga en rättvis och jämställd värld.

Mona Camara Sylvan, kommunfullmäktigeledamot (FI)

Leia Nordin, ordförande FI Uppsala

Erik Svensson, FI Uppsala