I januari meddelade utrikesminister Margot Wallström att regeringen inte kommer att erkänna Västsahara – trots riksdagsbeslut samt kongressbeslut hos både Socialdemokrater och Miljöpartiet.

Efter denna sensationella U-sväng skulle nu Sverige helt inrikta sig på det så kallade FN-spåret. Vad har då hänt med FN-spåret sedan dess?

I mars besökte FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, Algeriet och Mauretanien. Till Marocko eller den ockuperade delen av Västsahara blev han inte inbjuden trots försök sedan hösten 2015.

Vid en presskonferens efter besöken kallade Ban Ki-moon Marockos ockupation av Västsahara just en ockupation. Marocko rasade och iscensatte stora demonstrationer i Rabat mot FN:s främste företrädare.

Efter denna kris fick Ban Ki-moon bara ett halvhjärtat stöd av säkerhetsrådet. Några dagar senare utvisade Marocko 84 tjänstemän ur FN-styrkan MINURSO. FN-tjänstemännen fick tre dagar på sig att lämna Västsahara.

Marocko hotade också med att dra tillbaka allt stöd till samtliga FN-styrkor i världen. Dessutom hotade Marocko med att bryta totalt med EU.

I april förlängde säkerhetsrådet som vanligt MINURSO:s mandat med ett år.

Man kunde ju ha förväntat sig ett starkt uttalande mot Marockos agerande. Så blev det inte; bara ett svagt krav på att MINURSO-styrkan skulle återställas till full styrka. Detta har ännu inte skett.

Inte heller i år blev det något så kallat MR-mandat. MINURSO är FN:s enda fredsbevarande styrka utan mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna. Civilbefolkningen är alltså helt skyddslös - trots FN-soldater på plats. Tortyr och övergrepp i ett korrupt rättssystem är väldokumenterade.

Inte ens MR-kontorets chef i Génève, Navi Pillay gjorde under sin sex år långa tid som FN:s högkommissarie något besök i den ockuperade delen av Västsahara. Hon gjorde inte heller något besök i flyktinglägren.

Säkerhetsrådet har inte ens närmat sig MINURSO-styrkans egentliga uppgift sedan 1991; en folkomröstning om Västsaharas självständighet. Marocko vägrar. Den bästa vännen Frankrike sitter med vetokortet i säkerhetsrådet, som därmed är handlingsförlamat.

Marocko kontrollerar också flyktingvägen över Gibraltar sund. Ett av skälen för EU att hålla sig väl med Marocko?

Sverige har stått upp för folkrätten genom att rösta emot EU:s fiskeavtal med Marocko, eftersom det innefattar västsahariskt vatten. Det är hedervärt.

Men i december anslöt sig Sverige till övriga EU-länder och överklagade en helt korrekt dom i EU-domstolen. Domen förbjöd handel med fisk och grönsaker från ockuperade Västsahara i ett handelsavtal mellan Marocko och EU. Man kan nämligen inte sälja något som man inte äger.

I juni sålde norska Oljefonden sina innehav i amerikanska Kosmos och skotska Cairn Enegy, som letar efter olja i Västsahara. Danska och svenska stora investerare har av samma etiska skäl sålt av liknande innehav hos fosfatimportörer och oljeprospekterare under våren.

Redan 1965 fick Spanien i uppdrag av FN:s generalförsamling att avkolonisera Spanska Sahara. Den processen är ännu inte avslutad. FN har misslyckats med sitt uppdrag. Inte ens efter den marockanska invasionen tio år senare eller efter löftet om en folkomröstningsprocess 1991 har FN garanterat västsaharierna internationella rättigheter.

FN-spåret har varit kallt länge men är nu kallare än någonsin.

Sverige missade chansen att stå upp för folkrätten och ge Marocko en riktig läxa genom att vara det första landet i EU att erkänna Västsahara. Svenska folkrättsjurister har påpekat att det inte finns några folkrättsliga skäl som hindrar Sverige att erkänna Västsahara.

Sverige fick sin plats i säkerhetsrådet, men vad har det kostat? Och vad tänker Sverige nu göra för alla västsaharier som väntat på rätten till självbestämmande och självständighet sedan 1975 i flyktingläger eller under marockanskt förtryck?

Lena Thunberg

Redaktör för Tidskriften Västsahara