Genom Bosse Lindquists inträngande reportage, en skandalartikel i Vanity Fair och en stor medial uppmärksamhet har namnet Macchiarini blivit allmänt känt och diskuterat. Flera ledande personer på KI har lämnat sina befattningar och ett stort antal utredningar har tillsatts för att försöka ta reda på vad som har gått fel.
Men redan nu har vissa dragit slutsatsen att det som hänt på KI beror på universitetens kollegiala styrning. De menar att en svagare kollegial styrning och en starkare linjeorganisation skulle ha förhindrat det som nu hänt.
Den här reaktionen följer en ökande tendens att se företagens principer för ledning och organisation som en förebild för all slags verksamhet, däribland akademiska institutioner. Det har blivit så genom den stora uppmärksamhet som de stora tillverkande börsnoterade företagen har fått i medierna. De framställs som mycket framgångsrika, trots att även näringslivet har haft sina fiaskon. Här kan nämnas Vattenfalls köp av Nuon, ABBs förvärv i USA av Combustion Engineering, Stora Ensos köp av kanadensiska Consolidated Paper, för att inte tala om vad som skedde i amerikanska Enron. Ja, näringslivet har ju faktiskt haft sin egen Macchiarini för en del år sedan i form av Refaat El Sayed.
Nu är inte, och bör inte, akademiska institutioner styras som företag. Att skylla Macchiariniaffären på den kollegiala styrningen är därför en helt felaktig slutsats.
KI har inte präglats av för mycket kollegial styrning utan för lite. Hade man haft en stark kollegial styrning hade man lyssnat på de fyra läkarna som anmälde Macchiarini. Man hade också tagit synpunkter från utländska kolleger på allvar. Framför allt hade man följt sin egen utredare, Uppsalaprofessorn Bengt Gerdin, som drog slutsatsen att Macchiarini hade fuskat. Ett mer flagrant avsteg från den kollegiala modellen får man leta efter.
KI tycks också ha negligerat den kollegiala styrningen i traditionell mening redan vid rekryteringen av Macchiarini. Ett bärande inslag i akademisk verksamhet är nämligen noggrann kontinuerlig granskning av kunskaper och meriter. I det aktuella fallet har man uppenbarligen försummat detta. Macchiarinis anställning blev mer en administrativ än en vetenskaplig fråga.
Detta hänger sannolikt samman med att den akademiska världen under senare år i allt större utsträckning överlåtit kvalitetsbedömningar till tidskriftsredaktörer och deras mer eller mindre noggranna granskare.
Att själv bilda sig en uppfattning har nedgraderats, medan bibliometriska indikatorer har tagits för avgörande sanningar. I jakten på epitetet världsklass har sedan olika slags rankningar haft en olycklig effekt på många akademiska institutioner. I denna jakt på anseende har många svenska universitetsledningar känt, och känner, en stark press att rekrytera internationella forskare.
De bör dock alltid fråga sig varför internationella stjärnforskare väljer bort ännu mer framstående universitet i världen för att komma till ett avlägset land på norra halvklotet.
De bör också − vilket Macchiarinifallet bryskt visar − lägga ner stor möda inom den kollegiala organisationen för att fastställa dessa forskares verkliga meriter.
Låt därför Macchiarinifallet mana till eftertanke när starka krafter önskar reducera det kollegiala inflytandet inom universiteten! Låt det också leda till en mycket nyktrare syn på värdet av internationella rekryteringar och en insikt om behovet av att särskilt noggrant värdera deras meriter!
Lars Engwall, professor emeritus i företagsekonomi, Uppsala universitet