Finland firar i dag den 6 december sin självständighetsdag. År 1917 förklarade den finska lantdagen att Finland nu var ett självständigt land, ett förhållande som bolsjevikregeringen i Moskva godkände. Den 4 januari 1918 erkände Sverige Finland som en självständig nation. Året därpå fick Finland sin republikanska författning. Med den nya författningen av 1919 infördes ett modernt styrelseskick. Finland blev republik. Ett försök gjordes förvisso att införa monarki med en tysk prins som kung, men kunde avvisas efter Tysklands förlust i Första Världskriget.

Nämnas bör att Finland blev det första landet i Europa som införde kvinnlig rösträtt 1906. Redan 1907 kunde 19 kvinnor ta plats i den nya lantdagen, medan kvinnorna i Sverige fick vänta till 1921 då fem kvinnor valdes in i riksdagen.

Den finska statschefen väljs sedan 1994 i ett allmänt val och har tillsammans med regeringen att leda bland annat landets utrikespolitik. Tidigare utsågs statschefen av elektorer i ett indirekt val. Med andra ord skedde en modernisering av författningen 1994. Men aldrig förekom en diskussion om att införa monarki. Principen att genom blodsband utse en statschef på livstid skulle naturligtvis framstå som en ren stollighet. Ändå sker så i vårt eget land.

Även ett land som Island som fick sin självständighet 1944 övervägde aldrig att bli en monarki. Även här utses statschefen på demokratisk väg.

Det svenska statsskicket är en orimlighet och det är en folkbildande uppgift att upplysa om att det finns ett demokratiskt alternativ. Ingen kan hävda att statschefen i Sverige tillsätts på demokratisk väg. Det är sorgligt att många ändå accepterar en ordning som innebär att en familj ”prenumererar” på statens högsta ämbete ofta med motiveringen att det sker av hävd. Mycket av tidigare tradition har avskaffats som exempelvis adelsprivilegier och begränsad rösträtt, traditioner som få skulle vilja bevara.

Skulle Sverige i dag blivit en självständig stat, kan man svårligen föreställa sig att statsskicket blivit en monarki.

Den svenska monarkin utmanar i sin utformning sunt förnuft och demokratisk anständighet. Carl Gustaf Bernadotte kan inte själv välja trosuppfattning och kan inte heller åtalas för sina gärningar. Bara dessa omständigheter vittnar om systemets utmanande egenskaper.

Med monarkin följer inställsamhet, fjäsk och undfallenhet. Mediernas bevakning skapar en instängd värld av mytisk upphöjdhet och inskränker också familjen Bernadottes valmöjligheter.

Skulle förresten SVT sända statsministerns barns bröllop?

Sveriges Riksdag beslutade 1974 om en ny regeringsform. Där begränsades statschefens uppgifter gentemot 1809 års författning betydligt. Nu betonas symbolvärde och att stå utanför det politiska livet.

Icke desto mindre kan Carl Gustaf Bernadotte utöva ett visst inflytande just genom sin ställning som statschef, trots avsaknaden av demokratisk legitimitet. Kring kungafamiljen spinns ett nätverk som med sin position kan påverka och bilda opinion. En säregenhet är att kungen talar till och öppnar Sveriges riksdag. Riksdagen är vårt högsta beslutande demokratiska organ men öppnas av en företrädare för en fördemokratisk institution.

Vår nuvarande grundlag behöver moderniseras och den svenska demokratin fördjupas.

Det är också så sorgligt att vissa politiska partier, exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet som i sina program talar om att införa republik inte driver frågan av rädsla för en konservativ opinion.

Också den grundlagsöversyn som presenterades 2008 undvek frågan om statsskickets utformning, trots uppgiften att föreslå fördjupningar av den svenska demokratin. Åter ett exempel på samma undfallenhet. En viktig demokratisk fördjupning lämnades åt sidan!

Den tidigare demokratiministern Birgitta Ohlsson (FP) har ganska nyligen tillsatt två utredningar med det goda syftet att dels öka medborgarnas engagemang i det demokratiska arbetet, dels förbättra möjligheterna till delaktighet i EU-samarbetet. Utmärkta initiativ för att fördjupa demokratin som ständigt behöver fördjupas och vara under debatt. Men om monarkin är det alltför tyst.

Undvikande hänvisar man ofta till Torekovkompromissen från 1971, då man kom överens om att bevara kungadömet, men utan politiskt inflytande för kungen. Hur länge ska en sådan kompromiss få leva vidare?

Men en förändring i opinionen sker uppenbarligen. SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför varje år en opinionsundersökning om monarkins ställning i Sverige.

Enligt mätningen 2012 önskar 54 procent behålla monarkin. För tio år sedan var det 68 procent som önskade monarkins bevarande.

Varför uppmärksammar inte de politiska partierna detta? Frågan om statsskicket är både en viktig demokratifråga och en symbolfråga om allas lika värde. Republikfrågan är inte i första hand en höger-vänsterfråga utan en idé om att all offentlig makt utgår från folket. Detta är också portalparagrafen i vår regeringsform.

Den Republikanska Föreningen i Sverige vill, med sitt folkbildningsuppdrag, driva frågan om en förändring och demokratisering av statsskicket. Sverige bör följa i Finlands spår och modernisera sin författning. Sverige ska naturligtvis bli en republik, men kan kanske finna en annan form än just den finska.

Anders Nordström, Republikanska Föreningen i Uppsala