Kärnkraftverkens avfall måste förvaras säkert i hundratusentals år och det är kärnavfallsbolaget SKB som har till uppgift att ta fram en plan för hur slutförvar ska konstrueras. Bolagets svar i UNT den 21 maj på tidigare kritik från Naturskyddsföreningen i Uppsala län är anmärkningsvärt vagt.
I dagarna skickar Naturskyddsföreningen och Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG, in våra kritiska synpunkter till domstolen och strålskyddsmyndigheten om SKB:s ansökan om ett slutförvar för tusentals ton högaktivt kärnavfall i Forsmark vid Upplandskusten. Föreningarna anser att slutförvaret sannolikt börjar läcka inom tusen år.
När det handlar om beslut som har 100 000- åriga konsekvenser anser vi att det är viktigt att få klarhet i det som fortfarande är oklart, även om det kan fördröja processen några år. Bolaget har inte lyckats redovisa ett vetenskapligt underlag om att den valda metoden, KBS-metoden, verkligen fungerar i sin ansökan om ett slutförvar. När koppar på 1970-talet valdes som material till de kapslar som avfallet ska placeras i inuti slutförvaret, ansågs en grundläggande förutsättning vara att det fanns en syrgasfri miljö nere i urberget. Tanken var att kapslarna med det använda bränslet skulle kunna deponeras utan risk för korrosion. Koppar skulle alltså fungera lika bra som guld i detta hänseende. I SKB:s metod ingår också att kapseln skulle skyddas av en omringande bentonitlera, som en andra skyddsbuffert.
Men bolaget har inte kunnat visa att den syrgasfria miljön ger det skydd mot korrosion som krävs, varken i vanliga laboratorieförsök eller i olika försök i det underjordiska berglaboratoriet på Äspö vid Oskarshamns kärnkraftverk. I stället finns det allt fler belägg för att koppar korroderar snabbt även i en syrgasfri miljö. Beläggen kommer från både internationella och svenska oberoende forskare. Kopparinneslutningen är alltså inte så motståndskraftigt som vi tidigare trott, vilket är allvarligt i det hundratusenåriga perspektiv vi måste ha ifråga om det radioaktiva avfallet. Korrosionen riskerar att bli ännu värre om kopparen utsätts för radioaktiv strålning.
I sitt debattsvar hänvisar kärnavfallsbolaget till försök gjorda vid Uppsala universitet. Men de som följt dessa försök noga vet att det finns felkällor i försökens mätutrustning som kan ha påverkat slutresultaten.
Det är därför av intresse att se resultat från de långtidsförsök som SKB genomför med koppar och lera i en slutförvarsliknande miljö i berglaboratoriet på Äspö vid Oskarshamns kärnkraftverk. Försöket kallas ”LOT-projektet” och innefattar olika försökspaket som sänkts ner i berget. Enligt planerna skulle paketen tas upp efter ett, fem och tio år. Det senaste upptaget var ett femårspaket som togs upp i början av 2006. Analyserna visade på en oväntad stor kopparkorrosion. SKB menar att korrosionen beror på att syre stängts in vid försökets början. Enligt vår mening är det inte en trolig förklaring, eftersom fritt syre i underjorden förbrukas snabbt av bakterier. Syret kan sannolikt inte ha nått fram till kopparytan, och därför inte heller förklara korrosionen som ägt rum.
Naturskyddsföreningen och MKG har krävt att kärnavfallsbolaget tar upp det andra paketet i LOT-projektet för att se hur korrosionen framskridit. Det har nu varit nergrävt i femton år. Istället för att ta upp paketet har bolaget emellertid valt att tona ner betydelsen av det, bland annat genom att ta bort projektet från sina årsrapporter från Äspölaboratoriet. SKB försöker förklara det med att försöket handlar om hur bentonitleran fungerar i slutförvaret, och inte om kopparkorrosion. Men det går att studera ytan på det kopparrör som är i kontakt med leran och de speciella kopparbitar som finns i försöket för att just mäta kopparkorrosion. Resultaten skulle ge ny värdefull information om hur koppar fungerar som kapselmaterial.
Vi vill peka på att de nya rönen om kopparkorrosion tillsammans med andra frågetecken i SKB:s ansökan måste rätas ut. Fokuseringen på den vetenskapligt allt mer ifrågasatta metoden som kärnkraftsbolagen förordar kan visa sig vara en återvändsgränd.
Svante Axelsson
generalsekreterare för Naturskyddsföreningen
Johan Swahn
kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG