Den 25:e januari 2005 kunde man i UNT läsa följande rubrik till morgonkaffet: ”Klimatkatastrof närmar sig. Växthuseffekt snart oåterkallelig.” Det var en liten TT-notis som den dagen publicerades i många dagstidningar runt om i Sverige.

”Senast om tio år”, fortsatte artikeln ”når vi en punkt utan återvändo. …vid en koldioxidhalt i luften på 400 ppm (= 0,04 procent) blir den tvågradiga temperaturhöjningen oundviklig. Konsekvenserna kan bli omfattande missväxt, vattenbrist och utbredd torka, ökad sjukdomsfrekvens, havshöjning och skogsdöd.”

Vi var några som satte kaffet i halsen och tänkte ”Jävlar, var det så illa.” Men tanken fanns också: ”Vad bra. Nu vet alla hur läget är, inklusive beslutsfattare. Sådana läser ju morgontidningar. Då är det bara att beskatta köttätande, skogsskövling och fossila bränslen och ta tag i problemet. Tio år är ju ändå ganska lång tid.”

Nu har tio år snart gått. Och kunskapsläget är egentligen inte förändrat. Förutom graden av säkerhet och finmaskigheten i prognoserna. Och vi har problem. Stora sådana:

Problem 1. Inget har hänt.

Utsläppen av växthusgaser har fortsatt att öka. Även de svenska om man räknar in utsläpp från konsumtion av importerade varor, vilket är hederligast. Och koldioxidkoncentrationen ligger i år och svajar runt det magiska 400 ppm strecket. Om ett par år ligger vi stadigt över det.

Problem 2. En två grader varmare värld är en gräns vi inte får överskrida.

Det kom det internationella samfundet fram till i Köpenhamn 2009. Men enligt nuvarande trender är vi snarare på väg mot tre eller fyra graders uppvärmning, och det trots att vi redan nu har betydande och ökande problem vid en 0,8 grader hetare planet. Det så kallade tvågradersmålet är dessutom verkligen ingen nöjestripp. Det ger ett klimatologiskt högst instabilt läge som ökar risken för ännu större temperaturhöjningar via de självförstärkande effekterna som exempelvis ökande metanutsläpp i ett smältande Arktis.

Läser man det finstilta i IPCC-rapporterna riskerar vi dessutom en 30-procentig utrotning av världens arter.

Det är inte den största massutrotningen i jordens historia, men med mycket stor sannolikhet den snabbaste. Det är alltså upphöjt till politiskt mål att ta den risken. Och det framgår inte av IPCC-rapporten om människan är en av de hotade arterna.

Problem 3. Det finns mer att gräva upp.

Några invänder kanske att så mycket fossila bränslen finns inte så att de värsta klimatscenarierna kan bli verklighet. Det kan nog stämma när det gäller oljan, men kol och gas finns det så det räcker och blir över. I runda slängar en tiondel av de kända fossila reserverna kan vi elda upp, vilket då motsvarar utsläpp av ytterligare 500 gigaton koldioxid, och antagligen hålla oss under två graders uppvärmning. Men hittills har inget land beslutat om sådana begränsningar, inte ens Sverige.

Den nuvarande svenska regeringen har inte lagt många strån i kors för att något ska hända. Man inväntar lugnt att de stora utsläppsländerna Kina och USA ska komma överens, vilket de hittills aldrig gjort. Och vi är ett så försvinnande litet land, verkar man mena, så våra utsläpp spelar i alla fall ingen roll.

Nu är detta inte en artikel först och främst för regimskifte. Det finns inga garantier för att en ny regering skulle göra det som verkligen behövs. Det är snarare en fråga om att lyfta frågorna om klimat och global överlevnad till en nivå som inte berörs av politiska konjunkturer. Att tillsätta en blocköverskridande kriskommission med befogenheter att sätta de gränser som politiken sedan kan röra sig inom. De gränser som planeten sätter. De som inte kan förhandlas bort. De som utgör förutsättningarna för vår existens.

Politiker som tänker i sådana här banor finns i så gott som varje parti – även om de ibland är svåra att hitta. Välj dem!

”Det är en ekologisk tidsinställd bomb som tickar” stod det i TT-artikeln 2005.

Inte nu längre. Den briserar framför våra ögon.

Vågar vi prata om det?

Pär Holmgren, meteorolog och författare

Staffan Lindberg, artist och koldioxidbantare

Aktuella med ”Elmopedturnén”, som för sjätte året i rad reser Sverige runt för att underhålla och folkbilda kring klimat och hållbarhet. I år gästar de Gästrikland och Dalarna.