Diskriminerade i Sverige har små möjligheter till upprättelse. Det är svårt att få juridiskt stöd och fler fall behöver prövas i domstol. Diskrimineringsombudsmannen (DO) driver få av de ärenden som anmäls. DO driver fall där det idag saknas en tolkning av lagen, fackförbunden saknar lokalt ofta spetskompetens i diskrimineringsfrågor och få andra aktörer driver processer mot diskriminering. Det innebär att få diskriminerade kan få sitt fall prövat i domstol.

I dag är vi på plats i Almedalen och diskuterar hur intresseorganisationer kan driva diskrimineringsfall. Vi hoppas att fler ska engagera sig med oss. Men vi vill också veta vad regeringen och integrationsminister Erik Ullenhag tänker göra för att stärka upp skyddet mot diskriminering.

För ett år sedan gjorde DO en skrivelse till regeringen där de föreslog bildandet av en processfond – tänker ni hjälpa oss med det? DO föreslog även att villkoren för de lokala antidiskrimineringsbyråerna ska förbättras, att stärka rättshjälpssystemet och se över reglerna för rättegångskostnader. Vi ställer oss bakom detta.

Sverige har skrivit under konventioner som fastslår att rätten till likabehandling är en fundamental rättighet. Dessa konventioner ska införlivas i det svenska rättssystemet genom lagar och beslut. Det verkligt avgörande är hur dessa principer, konventioner och bestämmelser tillämpas i praktiken, och hur enskilda personer kan få tillgång till sina rättigheter.

I juni gjorde Diskrimineringsbyrån Uppsala ärendestopp på grund av för hög arbetsbelastning. Det innebär att tre av de fem lokala antidiskrimineringsbyråer som har jurister inte kan ta emot fler ärenden just nu. Situationen är inte hållbar om Sverige vill fortsätta kalla sig en rättsstat och det krävs insatser på flera områden för att stärka upp skyddet i enlighet med EU:s direktiv.

Ideella föreningar har enligt diskrimineringslagen rätt att stämma i diskrimineringsfall. I praktiken begränsas talerätten av otillräckliga ekonomiska resurser och bristande tillgång till juridisk kompetens eller jurister med processerfarenhet. De fall som hittills drivits av antidiskrimineringsbyråerna har varit ”småmål”, vilket begränsar möjligheten att begära diskrimineringsersättning. Att ersättningen är kännbar, och därmed avskräckande, är ett EU-rättsligt krav.

Diskrimineringsbyrån Uppsala (DU), Independent Living Institute, Apply Human Rights och Internationella Juriskommissionens svenska avdelning (ICJ Sweden) anser att det omgående behövs tydliga insatser för att förstärka arbetet mot diskriminering. Vi ser annars en risk att diskrimineringslagstiftningen för det stora flertalet blir ett tomt skal utan konsekvenser för den som diskriminerar och utan möjligheter till upprättelse för den som blir utsatt.

Civilsamhället har stor potential att driva rättsutvecklande diskrimineringsprocesser, både utifrån förankringen hos enskilda och utifrån förmågan att fånga upp vad som behöver sättas på agendan. I de fall som nu drivs utmanas till exempel sällan det svenska rättssystemet med hänvisning till internationell rätt. Diskrimineringsbyrån Uppsala vann en tvist mot Socialstyrelsen med hänvisning till Europakonventionen. Att använda internationell rätt för att stärka skyddet för mänskliga rättigheter i Sverige är en viktig utveckling av rättsskyddet.

Diskrimineringsbyrån Uppsala var även 2012 först med att stämma för diskriminering av transperson. Skyddet har funnits från 2009 men aldrig prövats i domstol tidigare. I maj i år förliktes DU med motparten Skandia Liv. DU kunde inte driva det vidare eftersom begärd ersättning betalades ut. Här låg ersättningen högre än i tidigare liknande fall.

Om vi däremot tvingas stämma i ärenden där ersättningen bör vara högre än högsta nivån för småmål blir alternativet att vända sig till en antidiskrimineringsbyrå, eller annan intresseorganisation, en form av rea på diskrimineringsersättningen. Den som utsatts riskerar att dels inte få skälig ersättning, dels inte få upprättelse i form av en ursäkt eller ett konstaterande att diskriminering förekommit.

För att förbättra rättsskyddet för enskilda i diskrimineringsärenden bygger vi upp en talerättsstruktur bestående av ett rättsnätverk, en talerättsfond och en talerättsorganisation. Rättsnätverket samlar juridisk expertis inom diskrimineringsområdet samtliga diskrimineringsgrunder. Det kommer till exempel att användas av Independent Living Institute i projektet Med lagen som verktyg, som vill samla juridisk kompetens kring funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Talerättsfonden ska finansiera rättsprocesser för intresseorganisationer. Talerättsorganisationen, som bildas genom det EU-finansierade AGERA-projektet, kommer att användas för att samla de organisationer som vill arbeta mot diskriminering till en stark rörelse, och samordna expertis och finansiering så att resurserna nyttjas effektivt.

Det civila samhället kan göra skillnad i arbetet mot diskriminering. För att göra det behöver vi kunskapsmässiga och ekonomiska resurser, och det behövs beslutsfattare som tar sitt ansvar för att diskrimineringsskyddet blir något annat än en papperstiger.

Bengt Westerbergs utredning om rasism och intolerans föreslår en miljon i bidrag per antidiskrimineringsbyrå och krav på jurister. Det är en ökning men skulle också innebära att det förebyggande arbetet får läggas ned om inte bidraget kompletteras med kraftfulla lokala och regionala stöd. Om visionen är ett samhälle fritt från diskriminering krävs mer än fina ord. Vad tänker regeringen göra? Vad tänker Sveriges kommuner och landsting göra? Det är dags att lagens förbud mot diskriminering börjar användas i praktiken.

Lina Gidlund

projektledare AGERA – utan att diskriminera 2

Linda Awerstedt

 jurist, Diskrimineringsbyrån Uppsala (DU)

Adolf Ratzka

projekt Med lagen som verktyg, Independent Living Institute

Stellan Gärde

 www.ApplyHumanRights

Paul Lappalainen

ICJ Sweden

UNT 5/7 2013