Nyligen presenterade regeringen tillsammans med lärarfacken och skolhuvudmännen tio punkter för att stärka lärarna och förbättra den svenska skolan. Det är bra. Så borde skolpolitik bedrivas, i samarbete mellan stat, huvudmän och fack. Så undviker man att reformer drivs igenom utan att fungera ute i verkligheten, och att man sedan tvingas backa eller skjuta upp reformer som inte finansierats eller förankrats. Flera av punkterna innebär också att regeringen justerar eller backar från tidigare positioner utifrån sådant som lärarfacken identifierat under en längre tid, och i flera fall påpekat redan innan reformerna drevs igenom.

På en punkt har regeringen inte helt gått lärarstudenterna till mötes. Det handlar om introduktionsåret som infördes för att ge nya lärare ett bra första år i yrket, med kontinuerlig kontakt med en äldre och erfaren kollega som mentor och möjlighet att utveckla verktyg som kan användas genom lärargärningen. Reformen har inte fungerat. Så många som 40 procent av de nyutexaminenerade lärarna har inte erbjudits ett introduktionsår.

I tider av lärarkris har vi alltså inte ens klarat att ta vara på dem som genomgått lärarutbildningen på ett bra sätt. Att ta bort kopplingen mellan introduktionsår och legitimation kommer inte i sig garantera kvaliteten eller skapa fler introduktionsplatser, mer måste göras.

Vi var många som redan när reformens sjösattes påpekade att den kräver ett statligt ansvar. Skolornas huvudmän fick mycket otydlig information om vad ett introduktionsår skulle innehålla och ingen myndighet har haft i ansvar att se till att det finns platser till alla studenter.

Reformen var dessutom starkt underfinansierad. Utredaren föreslog redan tidigt i reformarbetet att det krävdes 407 miljoner, ändå blev det bara en 256 miljoner kronor till reformen. Då är det klart att det knappast blir en reform där mentorer, nya lärare och skolan får tid och möjlighet att genomföra sitt uppdrag.

Det är bra att man nu ökar kvaliteten på den verksamhetsförlagda utbildningen inom ramen för lärarutbildningen, och ökar det didaktiska inslaget i utbildningen. Men om lärarutbildningen skulle innehålla allt den behöver för en lärares yrkeskarriär skulle utbildningen aldrig ta slut. Den första tiden i yrket är avgörande för hur man klarar sin lärargärning, och där måste utveckling och fortbildning vara en naturlig del. Att under det första året som lärare utvecklas inom ramen för den kompetensprofil som Skolverket har lagt fram och att få kollegialt stöd från en mentor utgör en viktig brygga mellan utbildning och verklighet. Skolinspektionens uppgift är bara att granska introduktionen i efterhand, men då är det försent för den nya läraren som berövats en möjlighet till en bra start i yrket.

Att många kommuner och fristående huvudmän inte tagit ansvar för denna del i reformen är djupt beklagligt, men absolut inget argument för att prioritera ner introduktionsåret. Om elever i ett klassrum inte sköter sig så läggs inte undervisningen ner, i stället tar man sig an problemet och löser knuten för att nå de mål man redan kommit överens om. Samma förhållningssätt ska vi naturligtvis ha med denna viktiga reform.

Lärarnas Riksförbunds studerandeförening och Miljöpartiet vill därför att alla nya lärare ska garanteras plats på ett introduktionsår. Staten ska, i dialog med skolhuvudmännen, skapa ett system där man säkerställer att det finns tillräckligt med platser på introduktionsåret.

Genom ett sådant system kan man också premiera nya lärare som är beredda att flytta till skolor som har rekryteringsproblem. Tillsammans med huvudmännen bör staten också ta fram en genomarbetad finansieringsplan för introduktionsåret och för alla de andra reformer som hört till införandet av lärarlegitimationen.

Utöver detta behöver varje kommun och huvudman teckna lokala kollektivavtal som reglerar villkoren för mentorerna och de nyexaminerade lärarna. Det vore vidare viktigt att säkerställa att det finns möjlighet för mentorer att genomgå fortbildning som anpassas för det viktiga uppdrag det är att handleda en ny kollega under dess första år i yrket.

Det finns inga genvägar till en uppvärdering av läraryrket. Först med en ordentlig satsning på återväxten i professionen kommer vi kunna säkra framtidens skola.

Gustav Fridolin
språkrör (MP) och folkhögskollärare
Freddy Grip
ordförande Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening
UNT 14/6 2013