I dag är det julafton, en dag då många nära och kära träffas för att fira jul och umgås. Det är en dag för värme, kärlek och återförening. Men tyvärr finns också många barn och vuxna som av olika skäl inte är tillsammans med sina familjer i dag. Det handlar delvis om människor som är födda och uppväxta i Sverige, men också om människor, ofta ensamkommande barn, som på senare år har kommit till vårt land.

Skälen till att familjerna splittrats varierar, men ensamheten är densamma.

För många av oss är familjen det viktigaste i våra liv. Men för många ensamkommande barn är familjen och känslan av tillhörighet något abstrakt. De kan ha varit på flykt nästan hela sina liv, men just nu befinner de sig i ett sammanhang, i ett familjeliknande vardagsliv i vårt land. I familjehem eller i hvb-hem med trygga vuxna runtomkring.

Den bästa julklappen dessa barn och ungdomar skulle kunna få i dag är amnesti.

Möjligheten att stanna här i Sverige hos oss. I dag önskar jag innerligt att tomten verkligen finns och levererar amnesti som julklapp lagom till Kalle Anka är slut.

Annars är frågan om Sverige inte riskerar att upprepa misstaget från 1945 då tusentals flyktingar från Baltikum och Tyskland sökte skydd i Sverige.

Då lämnade Sverige över balter och tyskar till Sovjet med fruktansvärda konsekvenser för de enskilda. I dag skickar Sverige tillbaka ensamkommande ungdomar till Afghanistan med hänvisning till att landet kan garantera säkerheten för sina medborgare.

Samma typ av säkerhet som dåvarande Sovjet garanterade de balter och tyskar som då skickades tillbaka från Sverige.

Afghanistan befinner sig i ett inbördeskrig och landet har inte fungerat på årtionden. Dessutom kommer majoriteten av de ensamkommande afghanska pojkarna och flickorna från Iran där de föddes som flyktingar, växte upp som flyktingar och flydde en tillvaro som flyktingar.

Dessa ungdomar riskerar alltså att utvisas till ett land som i teorin är deras, men som de i verkligheten aldrig varit i.

Är det inte dags att ompröva Sveriges politik för de ensamkommande och låta dem stanna?

Den nionde december fick jag tillsammans med några kommunalrådskollegor och statsrådet Ardalan Shekarabi (S) närvara på förberedelseenheten Lysas Nobeldag. Lysa jobbar med barn och ungdomar som precis kommit till Sverige och Uppsala. De får undervisning som förbereder dem inför grundskolans ”vanliga” klasser eller gymnasiet. Eleverna på Lysa hade inför Nobeldagen gjort arbeten på temat hållbar utveckling: den ekologiska, den sociala och den ekonomiska.

Jag önskar att hela Uppsala hade kunnat närvara denna dag. Det var en fantastisk upplevelse. Eleverna var förväntansfulla och ivriga att möta oss för att berätta om sitt arbete och sina drömmar.

Jag har träffat många ungdomar under mina år som politiker, men aldrig några som varit så engagerade och målmedvetna som dessa barn denna dag.

Deras ögon lyste av framtidstro och vilja att bidra, men tyvärr också av djup oro och rädsla inför framtiden. De flesta väntade på ett besked om att få stanna, vilket skulle ge dem hopp för framtiden. Men som det ser ut nu kommer många troligen att få ett negativt besked, som tar bort deras hopp om en ljus framtid, och som kanske till och med innebär risk för livet.

Jag tycker att det finns många argument för att Sverige borde låta dessa ungdomar få stanna i Sverige.

Vi låter det viktigaste, humaniteten, vila en stund och fokuserar på det ekonomiska och det kulturella, sådant som många, som inte gillar tanken på att låta ensamkommande afganska ungdomar stanna, använder som argument.

Jag vill börja med det ekonomiska. Sveriges kostnader för flyktingar är höga. Det kan vi inte ducka för eller bagatellisera. Men samtidigt måste vi också ta hänsyn till att Sverige behöver arbetskraft och att varje individ som kommer in på arbetsmarknaden är en vinst på lång sikt. Utöver detta tillkommer de intäkter flyktingen genererar vid konsumtion och annat som faktiskt skapar jobb.

När det gäller det kulturella så kan alla dessa ungdomar integreras i det svenska samhället och ta till sig det som vi betraktar som svenskt.

Det handlar om jämställdhet, likhet inför lagen och demokratiska skyldigheter och rättigheter. Det finns många historiska exempel på hur en grupp i stunden kan ses som avvikande men som med tiden blir en självklar del av samhället. Svenskarna som emigrerade till USA är ett exempel.

Jag kom till Sverige 1990 och var då 17 år. Jag har upplevt stressen och otryggheten som följer av en osäker väntan under asylprocessen.

Den dag jag fick besked om att jag fick stanna, efter knappt två år, var en av de bästa dagarna i mitt liv. Då insåg jag hur viktigt det var att starta ett nytt liv i mitt nya hemland och göra mitt bästa för att ge tillbaka efter allt Sverige hade gett mig. Jag är övertygad om att en stor majoritet av alla ensamkommande barn vill göra detsamma. Att de vill göra sitt bästa för att lyckas och återgälda det Sverige nu ger dem.

Sverige är ett humant land. Om de ekonomiska och kulturella argumenten inte övertygar så borde humaniteten göra det.

Låt de afganska barnen och ungdomarna stanna! Avsluta det här i övrigt så dystra året med att låta de afganska barnen och ungdomarna få stanna i Sverige. Ge en meningsfull julklapp till de som behöver det allra mest!

Mohamad Hassan,kommunalråd (L)