På 1960-talet rasade Uppsalaborna över Tempohuset vid Stora Torget, en hänsynslös fräckhet i icke-arkitektur. Nu planeras en glasfasad i stället för det cementerade tårtpappret.

Torget hotas av en ny skandal. Hur kan det bli så tokigt?

Ulla Fries är upprörd (UNT Debatt 27/12). Med hennes artikel som enda underlag framförs följande:

Stora Torget omges av fasadarkitektur med ett undantag, Tempohuset. Den byggnaden strider mot torgets idé, en öppen plats som är omsluten av skickligt utformade husfasader. Varför göra ont värre?

Kan det vara så att byggherren kräver en glasfasad för att ge maximal uppmärksamhet åt varumärket Åhléns? Det skulle betyda att myndigheter och fackmän är offer för kommersiella krafter. I så fall skulle byggherren kunna göra ett annat drag, nämligen bygga en skärmfasad i en stil som lagar den trasiga torgbilden. Det skulle vara klar framgång för varumärket.

Teaterkonsten utspelas vanligen i en historisk miljö som gestaltas av kostymer och kulisser. Man kan jämföra med byggnadskonsten vid Stora Torget. Den scenen omramas av praktfulla kostymer men i ett hörn står Tempohuset som en naken gestalt.

En klädnad av något slag skulle lyfta det tysta budskapet av monumentalitet. En glasfasad skulle stigmatisera den nakne.

En gigantisk glasfasad vid Stora Torget i Uppsala är inte arkitektur. Fenomenet framstår som en ond dröm eller ett dåligt skämt. Den ansvariga arkitektfirman borde förklara sig och politikerna borde undvika att skandalisera staden ännu en gång.

Gunnar Redelius
arkitekt och fil. dr i konstvetenskap
UNT 5/1 2011