Regeringen har beslutat att ensamkommande barn utan bevisad ålder ska genomgå medicinsk åldersbedömning, en osäker och ifrågasatt metod. God man måste följa med på två delundersökningar, vilket innebär i somliga fall att man måste åka upp till 100 mil. Då många gode män också är yrkesarbetande, så måste de ta ledigt från arbetet, utan att nån ersättning utgår.

Gode män tvingas således ur egen ficka betala för ett illa genomtänkt statligt beslut.

Upprördheten bland många gode män är stor, inte bara av denna anledning. Staten och kommuner har dessutom sänkt uppdragsarvodet kraftigt, med upp till 60 procent. Uppdraget innebär att vara god man till ett alltmer traumatiserat barn som väntat i snart två år eller längre på att ens få ett asylsamtal. Beslutet kan dröja ytterligare flera månader och denna väntan och osäkerhet skulle tära hårt på vem som helst.

Artikelbild

| Hilde Klasson

Därför väljer allt fler gode män att avsäga sig sina uppdrag och kommer knappast att tänka sig uppdrag i framtiden. Men man befrias inte från uppdraget förrän en ny god man utses.

Om man är mycket humanitärt lagd och har en tjock plånbok, då är det läge att anmäla sig till överförmyndaren. I annat fall bör man nog låta bli godmanskap.

I vårt nätverk i Uppsala har vi nyligen genomfört en enkät där 130 av nätverkets ungefär 320 personer har svarat. Nätverket är mycket uppskattat, vi stödjer varandra i ett allt tyngre uppdrag, inte bara känslomässigt. Överheten är så där lagom intresserad av detta lagstadgade uppdrag.

Många uttrycker trötthet, besvikelse, men också tillfredställelse.

Att bistå ett barn i nöd känns bra. Då är ett avvägt och rimligt arvode ett viktigt bevis från samhällets sida.

Vi vet också att många som anmält sig att bli god man den kaotiska hösten 2015 själva invandrat och har egna erfarenheter av omställningen till ett nytt samhälle. Gen­om dessa engagemang har de fått en god insikt i hur samhället fun­gerar, dess bättre och sämre sidor.

Vi vet också att invandrare som förvärvar ett nytt språk sent i livet, tenderar att mista det då de åldras. Primärspråket är däremot kvar.

Vi räknar också med att behovet av gode män kommer att öka framgent. Nya kompetenser kommer behövas.

Då menar vi att många gode män skulle kunna förmås att växla till dessa nya uppdrag. Det är trots allt ont om kompetenta, kunniga och empatiska gode män. Överförmyndaren efterfrågar dessutom allt oftare kunskaper i de nya språken.

Vår slutsats är att stat och kommuner visar en okänslig, rentav avvisande attityd mot olika slag av godmanskap, trots att behoven växer och uppdragens innehåll förändras genom demografiska förskjutningar.

Minst 60 gode män har kollektivt meddelat till Överförmyndarnämnden i Uppsala att de inte kommer åta sig nya uppdrag.

Mycket värdefull erfarenhet går med andra ord till spillo. Det svar som nämnden gett de protesterande gode män andas arrogans och oförståelse för uppdragets mångsidighet och svaret saknar empati gentemot gode män och deras betydelse som frivilliga samhälls­arbetare.

Nätverket för gode män till ensakommande barn i Uppsala genom Peter Marinko, sammankallande, samt gode män Hilde Klasson, Peter Söderlund, Gunilla Grass Renn, Rut Boström, Eva Eldh