Det värdlandsavtal med Nato som Sverige ingick 2014 skall snart läggas på riksdagens bord för godkännande. Just nu pågår en intensiv debatt i medierna. Det är en debatt där många av inläggen ger prov på en systematisk förvrängning av avtalets innehåll och innebörd. Utifrån den information om avtalet som finns allmänt tillgänglig är det uppenbart att detta gäller en artikel av tre företrädare för Kommunistiska partiet (UNT 27/3).

Grovt felaktiga påståenden om avtalets innehåll läggs till grund för märkliga slutsatser om avtalets vidare innebörd.

Värdlandsavtalet innebär

Artikelbild

Krisger Andrén

inte att Nato ges tillgång till svenskt territorium,

inte att Nato fritt kan införa vare sig personal eller materiel på svensk mark,

inte att Nato ges möjligheter att upprätta baser i Sverige,

inte att Nato ges möjligheter att inleda krigsoperationer i tredje land från svensk mark,

inte att Nato ges möjligheter att begära svenskt stöd till verksamhet i andra länder,

inte att kärnvapen kan placeras på svensk mark.

Allt detta är påståenden som görs i lördagens artikel.

Verkligheten är att värdlandsavtalet faktiskt inte möjliggör någonting som inte redan är möjligt i dag.

Med eller utan värdlandsavtal så finns i dag exakt samma möjligheter att fatta beslut om att militär personal och materiel från andra Natoländer ska få bedriva olika former av verksamhet på svenskt territorium. Det krävs givetvis regeringsbeslut och i en del fall också riksdagsbeslut för detta i dag. Det kommer lika självklart att krävas motsvarande beslut för detta även när värdlandsavtalet är på plats.

Vad värdlandsavtalet däremot innebär, är att beredningen av sådana beslut kraftigt förenklas. En lång rad av de förutsättningar som alltid behöver regleras i besluten kommer att finns förberedda i ett av alla berörda parter i förväg accepterat regelpaket. Detta förenklar det normala fredstida samarbetet rörande till exempel utbildning, övning, underhåll, provverksamhet och övervakning. Det kan självklart även snabba upp samarbetsbeslut i krissituationer.

Mot detta kan man givetvis ha synpunkter om man generellt ogillar att Sverige samarbetar med Natoländer eller med Nato som organisation, men det är viktigt att klargöra att värdlandsavtalet i sig inte är en förutsättning för detta samarbete.

Det är i och för sig korrekt att värdlandsavtalet inte säger något om förbud mot kärnvapen. Avtalet i sig har nämligen överhuvudtaget inget med vare sig kärnvapen eller andra specifika vapensystem att göra. I det ljuset ter sig de resonemang som nu förs om att kopplat till värdlandsavtalet föra in särskilda förbehåll om kärnvapen som absurda.

Värdlandsavtalet har, som försvarsminister Peter Hultqvist (S) vid upprepade tillfällen också tydliggjort – uppenbarligen för många döva öron - ingen som helst koppling till kärnvapen på svenskt territorium.

Det är i sammanhanget noterbart att vi med säkerhet vet att kärnvapen har förekommit på svenskt territorium vid ett tillfälle, nämligen då en sovjetisk kärnvapenbestyckad ubåt 1981 gick på grund långt in i Blekinges skärgård. Det finns mycket som talar för att det inte var en engångsföreteelse. Det finns bedömningar som pekar på att sovjetiska kärnvapenminor kan ha varit utplacerade på en del ställen i de svenska marina basområdena under det kalla kriget.

Debatten om värdlandsavtalet bör separeras från diskussionen om Natomedlemskap.

Den har däremot självklart en koppling till synen på värdet av ett nära samarbete med Nato och med de för oss viktigaste Natoländerna. Avtalet speglar det starka intresse som Sverige i dag har av att ha ett nära militärt samarbete såväl med våra grannländer i Nato som med USA. Neutralitetspolitiken upphörde definitionsmässigt när Sverige för tjugo år sedan blev medlem i Europeiska Unionen. Sveriges möjligheter att bidra till stabilitet och säkerhet genom att upprätthålla en starkt försvarad barriär mellan Ryssland och Nato är i dag överspelad.

Den unilaterala svenska solidaritetsdeklarationen speglar det faktum att säkerheten i dagens Europa måste byggas i en europeisk gemenskap.

Ett Natomedlemskap liknas ofta vid en brandförsäkring. Det är en missvisande jämförelse. Natos primära uppgift är inte att ge hjälp vid en brand, utan att förebygga brand, det vill säga det som kallas ”deterrence”. Diskussionen i Sverige hamnar ofta snett när den fokuserar på vårt ökande behov av att få militär hjälp utifrån vid en konflikt som ett motiv för Nato-medlemskap. Natos främsta uppgift är att säkra freden. Det görs bäst genom att alla Europas länder politiskt och militärt samarbetar mot detta gemensamma mål. Det är det starkaste argumentet för ett svenskt Natomedlemskap.

Värdlandsavtalets viktiga roll, liksom vårt övriga samarbete med Nato och Natoländer, är att stärka Sveriges möjligheter att bidra till den gemensamma säkerheten i vår del av Europa. Det är centralt vare sig Sverige tillhör Nato eller inte.

Krister Andrén, f d försvarsanalytiker inom olika delar av ­försvarssektorn, 1997–2001 försvarsrådgivare vid svenska Nato-delegationen i Bryssel, 2001–2009 försvarspolitisk rådgivare till ÖB, 2009–2012 rådgivare till ordföranden i EU:s ­militärkommitté i Bryssel

medlem av Kungliga Krigsvetenskapsakademien