Måndagen 21 november fick så äntligen de barnhemsbarn som vanvårdades under åren 1920-1980 en ursäkt av staten. Tyvärr riskerar den ursäkten att bli meningslös, då staten inte har lärt sig något alls av sina misstag.

22 juni 2010 röstade Alliansregeringen igenom den nya skollagen som effektivt förbjuder hemundervisning som legitim undervisningsform. Det gör Sverige till den första, och enda demokratin som har förbjudit hemundervisning.

Att riksdagen nu igen begår ett sådant övergrepp på Sveriges familjer beror på lika delar statsfundamentalistisk ideologi som djup okunskap om hemundervisning som pedagogisk form.

Redan innan lagens antagande har hemundervisning aktivt motarbetats av politiker i Sveriges kommuner och antalet familjer där barnen hemundervisas har i Sverige varit betydligt lägre än hos våra nordiska grannar där undervisningsformen är fullt accepterad. Men i och med denna lag har det uppstått en situation där hemundervisande familjer tvingats i landsflykt på grund av förföljelser från Socialstyrelsen.

Rätten att hemundervisa sina barn är skyddad av Europakonventionen och en likvärdig utbildningsform till skola. Men ytterst så är det en filosofisk och principiell fråga: Vem har det yttersta ansvaret för våra barns utbildning? Är det föräldrarna eller är det staten? För statsfundamentalisterna är svaret enkelt: Våra barn tillhör staten och föräldrarnas roll i barnens liv bör på alla vis begränsas genom icke valbar förskola, dagis och sedermera skola.

De föräldrar som motsäger sig detta system och vill välja ett annat liv måste det per definition vara något suspekt med, eftersom det system vi har, enligt statsfundamentalisterna, är det bästa möjliga. Föräldrar som då vill hemundervisa sina barn döms på förhand ut som religiösa fanatiker som vill isolera sina barn och förvägra dem en god utbildning. Inget kunde vara mer felaktigt.

1998 gjorde Dr Lawrence Rudner, vid University of Maryland, den hittills största studien på hemundervisade barn. Dr Rudners resultat är lika tydliga som de är slående: Hemundervisade barn har inte bara likvärdiga akademiska och sociala resultat som de barn som går i skola, utan faktiskt bättre. Att bli undervisad av en utbildad lärare i en skola ger ingen fördel framför att bli undervisad av sina föräldrar hemma. Även i de fall då föräldrarna själva är lågutbildade.

Anledningen till detta tros vara att hemundervisning fungerar efter andra principer än skolundervisning. En trygg och stabil miljö med en nära anknytning till den undervisade föräldern är betydligt viktigare än att den som undervisar är certifierad lärare.

Dessa vetenskapliga fakta vägrar alliansregeringen ta till sig av ideologiska skäl. I stället är det utbildningsminister Jan Björklunds (FP) lika enkelspåriga som ovetenskapliga budskap om ordning och reda som gäller. En majoritet av de familjer som hemundervisar gör detta just av pedagogiska orsaker. För att denna undervisningsform passar deras barn bättre.

Att få göra dessa val som förälder borde vara en självklar rättighet. Alva och Gunnar Myrdal kunde inte ha gjort det bättre. De hade varit stolta över den sociala ingenjörskonst som bedrivs av regeringen. Följer inte föräldrarna den satta normen, ska barnen tas ifrån dem.

Det räcker inte med att enbart riva upp den nya skollagen. Vi måste ha ett fullständigt paradigmskifte i samhället där det är självklart att det är föräldrarna, och inte staten, som har det yttersta ansvaret för våra barn, och rätten att välja undervisningsform. Tyvärr har vi en maktfullkomlig regering som inte har lärt av historien.

Vi som har lärt av historien kan föreställa oss, 50 år framåt i tiden, en ceremoni lik den som skedde i Stockholms stadshus där staten återigen tvingas be om ursäkt, nu till de hemundervisade barn som blev kidnappade från sina föräldrar eller tvingades i landsflykt. Vi kan bara hoppas att den regeringen kommer att ha lärt sig av tidigare misstag.

Jannes Jonschimms

ordförande Geijerska Studentföreningen

Henrik Hall

vice ordförande Geijerska Studentföreningen

Daniel Fjellström

skattmästare Geijerska Studentföreningen

UNT 26/1 2012