I sitt programtal vid rektorsinstallationen talade Eva Åkesson om sin vision om det breda universitetet där humaniora och samhällsvetenskap behövde ”få en mer framträdande roll”. Bara tre månader efter sitt tillträdande presenterar nu vår nya rektor ett radikalt förslag till hur resurserna för grundutbildning ska fördelas mellan universitetets ämnesområden.
Nu verkar insikten om betydelsen av humaniora och samhällsvetenskap vara som bortblåst, och i stället föreslås en ny resursfördelningsmodell som innebär att medel tas från de ämnesområden som har minst pengar, och mer ges till dem som har mest. Är det början till slutet för det breda universitetet som vi nu bevittnar? En liknande reform genomdrevs vid Lunds universitet, där rektor Åkesson tidigare var verksam, och där blev konsekvenserna förödande – särskilt för humaniora.
Förslaget innebär att tjugosju miljoner kronor försvinner från humanister, samhällsvetare, teknik- och naturvetare, och ges till området medicin och farmakologi.
Förslaget är minst sagt provocerande då finansieringssituationen för de olika områdenas studenter redan i dag kan anses ojämlik. Visserligen är kostnaderna för utrustning högre för studenterna som läser inom området medicin och farmakologi. Men det är långt ifrån oomtvistat varför studentpengen (ersättningen inom Uppsala universitet för varje helårsstudent som blir antagen) för dessa studenter måste vara dubbelt så hög som för studenterna som läser inom området humaniora och samhällsvetenskap. Dessutom har medicin och farmakologi i dag störst andel oförbrukade medel per student, rena överskott i kassakistorna alltså, av alla ämnesområden på universitetet. Trots detta anser rektor Åkesson att vi behöver en ny modell, som ger ännu mer resurser till medicin och farmakologi.
Under senare år har insikten vuxit om att kvaliteten på undervisningen vid våra universitet är hotad – särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap. Uppsala universitet är tyvärr inget undantag och antalet lärarledda timmar sjunker år efter år. De studenter som sökt sig till studier inom ämnesområdet humaniora och samhällsvetenskap får ofta bara träffa sina lärare fyra timmar per vecka.
Hoppet väcktes emellertid då regeringen förra året beslutade om en höjning av grundutbildningsanslaget för humaniora och samhällsvetenskap med totalt 30 procent från och med 2013. Men om förslaget till ny resursfördelningsmodell går igenom kommer dessa helt nödvändiga resursförstärkningar att utebli. Det regeringen ger, tar universitetsledningen genast tillbaka.
60 procent av Uppsala universitets studenter väljer att läsa humanistiska eller samhällsvetenskapliga ämnen, men de ska nu alltså inte få ta del av regeringens satsning på ökad kvalitet. Vi ser därför framför oss en utveckling som rimmar mycket illa med rektors programförklaring och det högtidliga talet om det breda universitetet där humaniora och samhällsvetenskap har en framträdande position.
Som huvudskäl för reformen anförs behovet av ökad transparens. Vi kan instämma i det kravet. Men det är i sig inget skäl för den faktiska omfördelning som föreslås. Det är också ironiskt att förslaget, trots allt tal om behovet av ökad transparens, innehåller så många oklarheter. Vi ställer oss också frågande till varför det måste gå så fort. Beslutsunderlaget är ofullständigt och otydligt.
Remisstiden har varit mycket knapp och universitetsledningen har inte bemött den kritik som framkommit. Ändå vill rektor nu att universitets högsta beslutande församling – konsistoriet – ska klubba igenom ett beslut om den nya resursfördelning som riskerar att slå ut den ämnesmässiga mångfalden. Vi anser därför att universitetsledningen bör lyssna på de kritiska remissyttranden som lämnats och i ett nytt förslag tydligt motiverar hur resurserna bör fördelas. Ett sådant förslag bör naturligtvis ange en idé för hur mångfalden bevaras samtidigt som alla studenter på ett rättvist sätt garanteras en utbildning av god kvalitet.
Vill vi fortsatt se det breda universitetet så måste vi också vara beredda att gemensamt satsa de resurser som krävs. Det får aldrig bli ett exklusivt ansvar för vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap att på egen hand värna utsatta ämnens ställning.
Om rektor brinner av reformiver ser vi långt mer angelägna problem att angripa. Det pågår en gradvis urholkning av undervisningsresurserna som följd av att Uppsala universitet inte finansierar de löneökningar som förhandlats fram. Underskotten som genereras tas från undervisningsresursen. Ett annat problem diskuterades här på debattsidan i december 2011 och gäller de ökade kostnaderna för administration som i huvudsak drivs på av upphandlingen av dyra datoriserade styrsystem som inte håller vad de lovar. Svaret från ledningen blev då att kritiken byggde på missuppfattningar.
Nu visar dock en rapport från universitetets internrevisor på precis det problem som då lyftes fram. Att minska kostnaderna för administration och frigöra mer resurser för undervisning och forskning, ser vi som en mycket mer angelägen uppgift än att ändra nuvarande resursfördelningsmodell.
Vi var många som inspirerades av vår nye rektors installationstal. Det innehöll mycket som var klokt och var lätt att hålla med om. Liksom Eva Åkesson blir även vi bedrövade när vi möter lärare som talar om att ”köpa sig fria från undervisning”. Vår nya rektor uppmanar oss att i stället ”tala om förmånen att få undervisa”.
På detta skriver vi helhjärtat under, men problemet inom humaniora och samhällsvetenskap är inte lärare som vill fly från sina studenter. Problemet är tvärtom att våra resurser endast ger oss möjlighet att möta våra studenter några få timmar per vecka. Den situationen är inte värdig det breda universitet som vi utgår från att vi alla önskar bevara.
Sten Widmalm
professor, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Li Bennich-Björkman
professor, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Christer Karlsson
docent, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Jörgen Hermansson
professor, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Sven Widmalm
professor, institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet
UNT 15/4 2012