Så här inför åttaårsdagen av angreppet på Irak kan det inte vara lätt att tillhöra krigsförespråkarnas läger. Detta krig marknadsfördes ju som ett demokratiprojekt, ett sätt att störta diktatorn Saddam Hussein och låta befolkningen smaka frihetens frukter.

Men så utbryter då revolterna i Tunisien och Egypten. Frihetens vind blåser över arabvärlden. I land efter land tänds hoppet om förändring, ja även i Irak, där demonstranter nu inte bara kräver de utländska truppernas tillbakadragande utan också protesterar mot korruptionen i samhället, rättslösheten, förföljelsen av oliktänkande, bristen på pressfrihet och det allestädes närvarande våldet.

Den 25 februari, som var utlyst som Vredens dag, demonstrerade människor på många platser i Irak ”för förändring och frihet”, och precis som i Tunisien och Egypten var det de unga som gick i spetsen.

En dryg vecka senare var det dags för Ångerns dag, ettårsdagen av det irakiska parlamentsvalet, då folk uttryckte sin frustration över att ha deltagit i ett val som Väst visserligen beskrivit som en seger för demokratin, men vars resultat av många irakier uppfattas som allt annat än legitimt.

Hur reagerar då Iraks premiärminister då frihetsvinden från Tunisien och Egypten når hans land?

Jo, precis som Libyens härskare Muammar al-Gaddafi, varnar Nuri al-Maliki folk för att gå ut och demonstrera och slår sedan ner protesterna med våld. Han utmålar också, precis som Gaddafi, dem som ligger bakom den senaste tidens protester som terrorister.

Frågan är bara hur länge Väst, inklusive Sverige, skall fortsätta att försvara Irakkriget och stötta den irakiska regering som stämplar ropen på frihet som ett verk av al-Qaida?

Margareta Zetterström
UNT 19/3 2011