Benämningen ”Den eviga ungdomens stad” önskade man vore sann. För det är inte lätt att vara gammal i Uppsala, åtminstone inte om man får tro statistiken.

Enligt Socialstyrelsens rapport ”Väntetider och patientflöden på akutmottagningar” från februari 2017 har Akademiska sjukhuset de näst längsta väntetiderna av jämförbara sjukhus (mer än 50 000 besök per år). I Uppsala får du vänta en timme längre än riksgenomsnittet för jämförbara sjukhus.

65 plusare utgör 50-75 procent av patienterna på Akademiska. Där, liksom i övriga Sverige, är de allra längsta väntetiderna för dem som är över 80 år (på grund av komplexa sjukdomsbilder).

För att spä på problemen med akuten kan man notera att det, enligt Socialstyrelsen, har visat sig att allt fler patienter söker sig till akuten, och att många besök sker utan föregående kontakt med primärvården eller mobila team. Nu förs diskussioner om att försöka flytta en del av trycket från akuten till närakuten och primärvården. Det är sannolikt en god idé, men kräver betydligt bättre information, dels om närakuten och dels om hur man själv ska kunna bedöma vilken vårdinrättning man bör uppsöka.

Vi läser nu nästan dagligen om problemen med sjuksköterskebrist, inte minst specialistsjuksköterskor, och missnöjda undersköterskor som slutar.

Det här innebär i sin tur dåligt utnyttjande av övriga resurser, inställda operationer och längre väntetider. I förlängningen innebär det att Akademiska sjukhuset inte kan ta hand om alla patienter inom upptagningsområdet utan blir tvungna att hänvisa dem till andra sjukhus, en situation som inte är acceptabel.Ett exempel på problemområde är onkologen som bland annat hanterar prostatacancerpatienter vilka i många fall är 65 plus-are. Där råder stor brist på specialistsjuksköterskor, vilket i sin tur innebär (förutom att dyra strålningsutrustningar och andra resurser står outnyttjade) att cancerdrabbade patienter drabbas av onödigt lidande på grund av väntetiderna.

Kan vi förvänta oss förbättringar? Knappast, inte utan radikala förändringar. Sjukhusledningen tycks inte kunna klara dessa problem med nuvarande ”verktyg”. Hur tänker politikerna få ner de långa väntetiderna? Dessutom finns det ett näraliggande, övergripande problem. Enligt en rapport från SKL som kom 2014 behövs det 225 000 nya medarbetare i vård och omsorg fram till 2023. Här finns delikata politiska utmaningar för nuvarande och kommande regionpolitiker att ta fatt i:

1. Hur ser planen för försörjning av vårdpersonal ut för den närmaste mandatperioden?

2. Är politikerna beredda att återinföra vårdbiträden och strukturera om arbetsuppgifterna i vården så att läkare och specialistsjuksköterskor kan frigöra mera tid till sina kärnområden (och samtidigt skapa ingångsjobb i vården)?

3. Hur ser försörjningsplanen för geriatriker ut (inte minst i primärvården) för den närmaste mandatperioden (Ett specifikt område som ligger våra medlemmar varmt om hjärtat)?

Ett annat problem, som vi som den största avnämargruppen inom vården undrar över, är om det kommer att finnas tillräckligt med sjukhusplatser framöver i Uppsala.

Det har väl inte undgått någon att politikerna vill att kommunens befolkning skall öka drastiskt samtidigt som landstingspolitikerna (numera regionpolitikerna) låter bygga ett ”Nya Akademiska” som har i stort sett samma antal patientplatser som ”det gamla”. Kortare behandlingstider skall kompensera en starkt ökande population (växande befolkning, högre medellivslängd och för närvarande kraftigt ökande antal 65 plusare). Det vore intressant att få reda på vilken befolkningstillväxt man räknade med vid planeringstillfället.

Vad har de politiska partierna i Regionen för lösning på de problem vi målar upp? Det vore intressant att veta detta valår 2018.

För Pensionärsförbundet SPF Seniorerna samråd Uppsala - Knivsta:

Gunnel Jägare

ordförande

Lars O Ericsson

Björn Hammarberg