I onsdags (28/9) antog nämnden för vuxna med funktionshinder (VFN) Folkpartiets förslag att göra det lättare för landstingen att införa sprutbytesverksamhet. Denna har i forskning visat sig ha en rad positiva effekter och för Folkpartiet är det självklart att smittskyddsarbetet ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Tyvärr delar dock inte alla Folkpartiets liberala syn på hur forskningsrön ska tas tillvara när man fattar beslut som påverkar människors hälsa. I stället för att förespråka en modern och vetenskapsbaserad syn på hur man minskar spridningen av hiv och hepatit B och C blottades en klyfta i Alliansen. Kristdemokraterna och Moderaterna valde att alliera sig med Vänsterpartiet och förordade på bekostnad av vårdens effektivitet att kommunpolitiker ska tillåtas styra landstingens missbruksvård och smittskyddsarbete.

Det var när nämnden skulle besvara Missbruksutrednignens (SOU 2011:35) delbetänkande som föreslår att det ska bli lättare för landstingen att införa sprutbytesprogram som det brände till. I dag har kommuner vetorätt mot att landsting inför sprutbyte, vilket har lett till att endast Region Skåne har lyckats införa sådan verksamhet för att minska spridningen av sjukdomar. En ordning som en konservativ och socialistisk minoritet nu försvarar.

Det kommunala vetot är inte bara olämpligt ur ett organisatoriskt perspektiv, det är även kontraproduktivt och riskerar att förhindra landstinget att organisera sitt smittskyddsarbete effektivt. En majoritet för sprutbytesverksamhet kanske inte finns i Uppsala läns landsting i nuläget men att kommunpolitiker i Uppsala ska tillåtas sätta käppar i hjulet för en sådan verksamhet skadar allvarligt landstingets möjlighet att ta ett ordentligt ansvar för smittskyddet.

Enligt forskning finns det nämligen bevis för att sprutbytesverksamhet leder till minskat riskbeteende bland narkomaner och för att sådan verksamhet leder till minskad spridning av hiv. Samtidigt visar forskningen att den ofta uttalade farhågan att sprutbytet leder till ökat missbruk inte kan beläggas.

Utökade möjligheter för att införa sprutbytesprogram handlar därför om att minska människors lidande samtidigt som man skapar en viktig kontaktyta mellan missbrukare och samhällets vårdfunktioner. Med sådana program ges nämligen unika möjligheter till regelbunden testning, rådgivning och information.

Dessutom är Sverige i princip det enda landet i EU som inte erbjuder sprutbyte i syfte att förhindra smittspridning. Detta trots att en rad internationella organisationer såsom FN, Världshälsoorganisationen och Röda Korset uppmanar länder att införa sådana program. En linje som även So­cialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet har anslutit sig till. För Folkpartiet i Uppsala är det självklart att dessa kunskaper ska ligga till grund för politikens inriktning.

Den vetenskapliga grund som dessa organisationer och myndigheter lutar sig mot och som också missbruksutredningen hänvisar till har dock flugit den konservativa och socialistiska minoriteten i Uppsala förbi. Genom att hänvisa till äldre felaktig forskning och illa underbyggda argument om att sprutbyte ökar missbruket väljer man i stället att sätta stopp för de metoder som i praktiken har visat sig fungera.

Antalet hepatit C-smittade är exempelvis lägre i Skåne än i Stockholm och trenden bland injektionsmissbrukare pekar nedåt i Skåne. Samtidigt har nysmitta i hiv och spridningen av hepatit B i princip upphört i Skåne sedan man införde sprutbytesprogram i Malmö och Lund.

Förslaget om sprutbytesverksamhet är inte en universallösning för att stoppa smittspridning. Men med den vetenskap och beprövade erfarenhet som finns att tillgå måste vi våga sätta medborgarnas behov i centrum. Särskilt när det handlar om något så centralt som att förhindra spridning av dödliga sjukdomar i Uppsalas befolkning.

Benny Lindholm

gruppledare (FP) nämnden för vuxna med funktionshinder

UNT 2/10 2011