IPCC (International Panel on Climate Change) har lyckats. Ett mycket stort antal människor har skrämts till att tro på de hotbilder IPCC framför om ett allt varmare globalt klimat och den katastrof ett sådant kan leda till. Många har accepterat den orsak som IPCC hävdar, människans användning av fossila bränslen och en därigenom en ökande koncentration av CO2, koldioxid, i atmosfären.

Om det i något sammanhang framförs viss tveksamhet beträffande koldioxidens inverkan på klimatet betonas ”säkerhetsprincipen” – man hävdar att så länge en mindre känslighet än den nu vid modellering använda för CO2 inte har bevisats, måste vi utgå ifrån att även en liten ökning av mängden CO2 i atmosfären kan leda till en farlig klimatförändring. Man undviker att nämna såväl den politiska bakgrunden som att många tjänar stora summor pengar på att tankegången vidmakthålls.

Det är korrekt att mängden CO2 i atmosfären ökar men människan är inte ensam om att förorsaka denna ökning. Den stora mängden av den omtalade gasen finns i haven. CO2 är mycket lättlösligt i vatten och förändringar i havens yttemperatur kan medföra att atmosfärens innehåll förändras. Även en ganska liten uppvärmning leder till att koncentrationen i atmosfären ökar. Trots att mängden CO2 i atmosfären stadigt ökar, har den globala temperaturen under de drygt senaste 15 åren inte stigit. Någon klar koppling mellan CO2 i atmosfären och temperaturen finns inte.

Men något måste det ändå vara som får havens temperatur att öka om en hel del CO2 nu kommer därifrån?

Inom IPCC-kretsar framhålls att uppvärmningen under 1900-talet endast kan förklaras som en följd av vår förbränning av fossila bränslen. Enligt IPCC:s åsikt kan en måttligt ökad koncentration av växthusgaser i atmosfären förorsakad av förbränning av fossila bränslen, ha medfört en uppvärmning av haven, som medför att mängden vattenånga i atmosfären ökar. Vattenånga är en mycket effektiv växthusgas. Även en liten höjning av temperaturen på grund av växthusgaser kan med hjälp av vattenånga leda till en märkbar uppvärmning av klimatet.

En mer sannolik orsak till en uppvärmning av havsytan, som medför att CO2 och vattenånga avgår och bidrar till växthusgasernas effekt, är den kosmiska partikelstrålningen som når jorden. Denna strålning påverkar förekomsten av kondensationskärnor, en förutsättning för att moln skall bildas. Låga moln reflekterar mycket strålning tillbaka till rymden och påverkar härigenom temperaturen. Är molnmängden liten över havsytor värms dessa och CO2 avges. Om moln skyddar havsytor avkyls dessa och CO2 absorberas i haven.

I en artikel i UNT 23 april i år skrev professor Lars Kristoferson att vi inte kommer att kunna klara det så kallade tvågradersmålet med nuvarande brist på förmåga att begränsa våra utsläpp av CO2. Hur denna tvågraders gräns kunnat fastställas, som avgörande för människan, diskuteras inte. Kristoferson, liksom många andra, utgår ifrån att det finns en direkt koppling mellan mängden CO2 i atmosfären och klimatet, något som data inte visar.

Det är bra om vi kan begränsa de föroreningar, som människan sprider. Det är också bra om vi begränsar utsläppen av CO2. Utsläppen visar att vi snabbt förbrukar ändliga råvaror. Det nämns sällan att utsläpp av CO2 har positiva effekter. Den bidrar till förbättrad tillväxt i stora områden, inte minst i de områden där vattentillgången är begränsad. Denna förbättring av skörderesultat kan bidra till ett minskat matunderskott. Innan vi försöker minska våra utsläpp av CO2 på grund av dess eventuella inverkan på klimatet behöver frågan diskuteras vetenskapligt. Det som nu talar för en inverkan på klimatet är ett otal modeller baserade på en teori där inverkan av CO2 förutsätts vara hög. En jämförelse mellan mängden CO2 i atmosfären och klimatet visar att gasen har liten eller ingen effekt på temperaturen.

Wibjörn Karlén

Uppsala