Det har nu gått mer än ett kvartssekel sedan Maktutredningens slutrapport ”Demokrati och makt i Sverige” (SOU 1990:44) lades fram. Under denna tid har Sverige och omvärlden genomgått omvälvande förändringar. På ekonomins område har en ökad globalisering och avreglering inneburit förändringar av maktrelationen mellan arbetsgivare och löntagare. Ekonomiska makthavare har också blivit mindre synliga nu än tidigare, vilket inte nödvändigtvis behöver innebära att deras reella makt och inflytande minskat. Inom politiken har tidigare stabila partisystem luckrats upp och nya eller nygamla frågor – exempelvis miljö, feminism och nationalism – har gett upphov till nya partier och rörelser.

Antalet så kallade policyprofessionella och deras inflytande har stadigt ökat. Det handlar om politiska aktörer som är anställda för att bedriva politik utan att vara folkvalda med allt vad det innebär av krav på öppenhet.

Samtidigt har också de folkvalda politikernas makt begränsats i och med att institutioner som riksbanken och riksrevisionen blivit självständiga. Till detta kommer EU-medlemskapet och allt vad det inneburit med nya beslutsnivåer och makt i sista instans för organ som EU-kommissionen och EU-domstolen. Tidigare kulturellt relativt homogena samhällen som det svenska har genomgått en tydlig förändringsprocess genom ökad migration, kommunikationsteknologiska förändringar samt en generell uppluckring av tidigare stabila identiteter.

Artikelbild

| Jesper Enbom

När de gäller just utvecklingen på medieområdet har den offentlighet som beskrevs i den gamla maktutredningen förändrats i grunden.

Parallellt med framväxten av digitala medier har de traditionella medierna, i synnerhet den tryckta dagspressen, hamnat i kris. Det innebär en pressad arbetssituation för journalister, där tiden för fördjupning och specialisering kraftigt minskar. I och med pressens betydelse för det demokratiska samtalet innebär detta en utmaning som borde belysas i ett helhetsperspektiv. Den nu pågående medieutredningen och inte minst demokratiutredningen – som bland annat tar upp sociala mediers roll för ungas politiska deltagande – är goda utgångspunkter. En brist är dock tendensen att ensidigt fokusera på politisk makt.

Vi menar alltså att det finns ett trängande behov av att sätta in denna utveckling i ett större sammanhang. Ett bra sätt att göra detta är att inkludera en bredare grupp av forskare.

Vi vill argumentera för att det behövs en ny maktutredning som inte bara inbegriper de traditionella samhällsvetenskapliga perspektiven utan även humaniora. ´

Historia, etnologi, filosofi, kulturvetenskaper, medie- och kommunikationsvetenskap, språkvetenskap och digital humaniora är alla viktiga ämnesområden för att förstå och beskriva det senmoderna samhället och mänskliga relationer. Historieforskningen skulle kunna bidra med studier av hur de senaste decenniernas centrala politiska och ekonomiska beslut fattats. Hur gick det till exempel till när Sverige fick religiösa friskolor eller när värnplikten avskaffades? Etnologisk forskning är viktig för att förstå hur människor upplever möjligheter till makt och inflytande i vardagen. Religionsvetare kan bidra med kunskaper som är väsentliga eftersom religiösa föreställningar har betydelse för uppfattningar om politik, ekonomi och makt. En viktig inspirationskälla går att finna i Robert Putnams (2015) högaktuella studie av ojämlikhetens konsekvenser i USA, där en central del utgörs av intervjuer.

I och med den dramatiska utvecklingen på medieområdet är det även nödvändigt med en heltäckande studie av hur opinionsbildningen sker i dagens svenska samhälle.

Sammantaget skulle detta innebära en maktutredning som tar hänsyn till bredare aspekter av det svenska samhället och som inte bara beskriver makt och demokrati. Den kan också visa på vägar till en ökad demokratisering och en jämnare maktfördelning.

Under det gångna året har den ilska gentemot ”samhällseliten”, som under längre tid florerat på sociala medier, även tagit plats i de traditionella medierna, till och med på större dagstidningars ledarsidor. En kritik av makteliten är inte något unikt svenskt fenomen utan kan ses som en del av en etablissemangskritik som förekommer runt om i Europa och USA. Ofta talas det, inte minst på sociala medier, i närmast konspiratoriska ordalag om hur samhällseliten för medborgarna bakom ljuset, döljer information och agerar med dolda avsikter.

Den svenska debatten om ”samhällseliten” och dess ståndpunkter och agerande visar på såväl misstro som förvirring.

Det finns alltså flera skäl av att skapa klarhet i hur makten verkligen är fördelad i dagens svenska samhälle. När den förra maktutredningen tillsattes 1985 hade den som syfte att ”fördjupa kunskaperna om den svenska demokratins villkor, om medborgarnas möjligheter att påverka sina levnadsvillkor och om de faktorer som skapar makt att forma morgondagens Sverige”. Utredningen var både omfattande och långsiktig. Till skillnad från många andra utredningar kännetecknades den också av ett oberoende och var mindre av ett beställningsprojekt. Inom ramarna för denna utredning presenterades en rad delrapporter som ur olika perspektiv belyste viktiga delar av svenskt samhällsliv.

Tankarna om en ny maktutredning är på intet sätt nya. De har under senare år framförts av forskare (Rothstein, DN 26/10 -14) och politiska företrädare såväl till höger (Motion 2012/13:K236) som till väns­ter (Pettersson, AB 28/10 -14).

Det senaste årets samhällsdebatt visar att en ny maktutredning brådskar. Sverige skulle med en sådan som utgångspunkt kunna gå i bräschen för en nödvändig diskussion om makt och demokrati även i vår omvärld.

Detta innebär en möjlighet att på allvar studera vad som kännetecknar dagens demokratiska system, samt hur det kan utvecklas. En ny maktutredning skulle inte ge alla svar men den skulle skapa förutsättningar och förståelse för en vitaliserad demokrati. Till syvende och sist måste ändå demokratin byggas underifrån.

Jesper Enbom, medie- och kommunikationsvetare, Umeå universitet, ledamot i Humtank

Marie Cronqvist, mediehistoriker, Lunds universitet, ledamot i Humtank