Eric Dicksson i Kristdemokraterna (UNT Debatt 16/2) och föreningen Rätten till en värdig död (RTVD) är helt överens om vikten av att palliativ vård utvecklas så att alla som behöver också får tillgång till den. I dag är den ojämnt fördelad över landet och det är brist på kompetenta läkare.

Det är fler som behöver god palliativ vård än dödshjälp. Men RTVD anser att även dödshjälp ska bli möjlig för dem som behöver just detta.

Den död som de flesta önskar sig är att få dö knall och fall, i hög ålder och fullt frisk, helst i sömnen. Men de flesta dör inte så utan efter kortare eller längre sjukdomsprocesser. Det viktigaste då är att få dö utan oro, outhärdliga smärtor och svåra sjukdomssymtom. Att fridfullt få somna in anses som en värdig död, kanske en god död till och med.

Det finns ingen riktigt bra statistik på hur många som vården inte lyckas ge en god död men det tycks röra sig om tre–fyra procent.

Det innebär att cirka 3 000–4 000 människor per år i Sverige dör med svårt lidande som man inte lyckas avhjälpa.

Vi vet dock att inte ens fullvärdig palliativ vård löser alla problem i livets slutskede. Ibland måste döden påskyndas för att lindring ska uppnås och då har vi gått över gränsen till dödshjälp. Först när vårdens resurser är uttömda ska dödshjälp – frivillig sådan – vara en laglig möjlighet. De människor som lider av progredierande neurologiska sjukdomar som gör livet outhärdligt och människor med kort förväntad överlevnadstid och svårt lidande utan bot måste själva få avgöra vad de kan stå ut med.

Att ta sitt liv på egen hand är lagligt men svårt och inte särskilt värdigt. I RTVD får vi varje vecka kontakt med desperata människor som ber om hjälp att dö. De förmår helt enkelt inte ta livet av sig på egen hand. Det är en orsak till att det inte är så många dödssjuka människor som själva driver dödshjälpsfrågan utan i stället vi ”friska och aktiva” (vilket ED verkar tycka är komprometterande). Och mitt i livet vill man inte tänka på döden. Men vi som är aktiva har erfarenhet och har sett rätt mycket av både livet och döden.

Eric Dickssons största oro om vi får legal dödhjälp är risken för påtryckningar utifrån och att ”det finns en risk för att samhället lägger ansvaret för valet att leva vidare på den enskilde”.

Ja, i Sverige har vi länge hävdat individens autonomi och rätt till självbestämmande i viktiga frågor. Vi får se till att vi har ett humant samhälle som inte pressar människor i riktning från det de egentligen vill. I dag anser sig samhället kunna bemästra den risken i andra sammanhang.

Det är redan tillåtet att på en patients begäran avbryta livsuppehållande behandling, vilket leder till döden.

Andra exempel är abort och njurdonation i livet. Att beslut om detta fattas frivilligt går tydligen att bedöma. Samma sak borde gälla beslut om att få avsluta sitt liv.

Vår livsdrift är stark, vi vill behålla livet nästan till varje pris. När därför en människa på allvar ber om hjälp att dö betyder det att lidandet inte längre går att uthärda. Tre fjärdedelar av svenskarna är positiva till att dödshjälp införs. Det som behövs nu är därför en utredning som kan föreslå hur regler för dödshjälp ska utformas och som sedan riksdagen får besluta om.

Margareta Sanner, styrelseledamot i RTVD