Vi har med stort intresse tagit del av Ylva Hasselbergs replik på vår artikel ”Akademi utan krisplan” (UNT Debatt 12/2), och vill i all korthet lämna några kommentarer.
För det första var inte vår artikel ägnad att ta ställning i sakfrågan, vilket Ylva Hasselberg felaktigt läser in i vårt konstaterande om att ledningskrisen är djupt bekymmersam för Uppsala universitet. Oavsett var man står i sakfrågan måste man väl konstatera att en öppen konflikt mellan rektor, å ena sidan, och vicerektorer och dekaner, å den andra, är problematisk eller till och med djupt bekymmersam. Vi ser inget ”mystiskt” i ett sådant konstaterande.
Det tycks för övrigt inte heller universitets styrelse göra då man konstaterar ”att det råder en djup förtroendeklyfta mellan rektor, och i första hand, men inte begränsat till, vicerektorerna” (Konsistoriets protokoll, 2014-02-27).
Huvudbudskapet i vår artikel var att peka på behovet av en konstitution, en utvecklad arbetsordning, som tydligare reglerar relationen mellan universitetsledning, vetenskapsområden och fakulteter – framförallt under ”fredstid”. Detta i syfte att förebygga att en kris som den som vi nu genomlever alls uppstår. Att utifrån detta tillskriva oss uppfattningen att vi vill få till stånd rutiner för att avsätta rektorer är möjligen ett retoriskt effektfullt grepp, men i sak en märklig och ogenerös tolkning. Vi menar visserligen att det vore rimligt att också reglera hur ett eventuellt misstroende mot någon del av universitetsledningen bäst ska hanteras, men inte heller detta är ett ställningstagande i den nu aktuella ledningskrisen, eller ett argument för att inrätta ett regelverk för att avsätta rektorer.
Vi delar Hasselbergs uppfattning att kollegialitet inte låter sig reduceras till hur vi utser ledande personer vi vårt universitet. Kollegialitet handlar också om hur vi går tillväga för att fatta beslut.
Trots att Hasselberg gör en stor poäng av denna distinktion så tycks det ha gått henne helt förbi att en springande punkt i kritiken mot nuvarande ledning varit ett ledarskap som brustit i dialog och diskussion med vetenskapsområdena och fakulteterna; ett ledarskap som inte tagit till sig sakliga argument från professionens företrädare.
Att det funnits en saklig kritik mot rektors ledarskap framgår tydligt av konsistoriets protokoll: ”Samtidigt konstaterar konsistoriet att den framförda kritiken ställer krav på ett utvecklat ledarskap från rektors sida, liksom i universitetsledningen i stort” (Konsistoriets protokoll, 2014-02-27). Det fanns alltså en saklig kritik som riktade sig mot ett bristfälligt ledarskap, en kritik som föranledde konsistoriet att besluta ge rektor i uppdrag att: ”skyndsamt arbeta fram ett förslag för hur förtroendeklyftan ska överbryggas och en framgångsrik ledning för universitetet återskapas”.
Att Ylva Hasselberg mot denna bakgrund fortsatt hävdar att det inte finns ett enda rimligt sakskäl till grund för kritiken mot rektor är minst sagt gåtfullt. Konsistoriets beslut är offentlig handling att tillgå för vem som så önskar.
Fem av konsistoriets femton ledamöter tyckte ju till och med att kritiken var så allvarlig att man valde att lägga ned sina röster då konsistoriet beslutade att avslå kraven på rektors avgång. I stället för att gå till fakta i målet så väljer Hasselberg att lansera ”hypoteser” och vädra ”misstankar” om vad som enligt henne varit motiven bakom kritiken mot universitetets ledning.
Vi kan i detta sammanhang inte låta bli att undra om kraven på saklig argumentation och belägg, som Hasselberg lyfter fram, inte gäller alla som deltar i den offentliga debatten, även den som tillåter sig att fritt spekulera kring bakgrunden till den förtroendeklyfta som uppstått vid vårt universitet.
Shirin Ahlbäck Öberg, docent, Statsvetenskapliga institutionen
Li Bennich-Björkman, professor, Statsvetenskapliga institutionen
Christer Karlsson, docent, Statsvetenskapliga institutionen
Representanter för ”Samverkansgruppen för god forskningsmiljö”