Sveriges skolresultat ser ut att äntligen vara på rätt väg. I Pisa 2015 bröts den nedåtgående trenden. Men vi har fortfarande stora utmaningar. Lärarbristen är akut, arbetsro saknas i många klassrum och det är fortfarande lång väg kvar till de toppresultat som svenska elever ska ha. Mycket måste göras innan skolan verkligen ger alla barn samma förutsättningar att förverkliga sina drömmar.

Föräldrars bakgrund avgör fortfarande i allt för stor omfattning barns framtid. Dessutom tillkommer att många människor, som haft mycket begränsad tillgång till utbildning, flytt till Sverige. De måste gå direkt in i ett helt nytt skolsystem och prestera så fort som möjligt. För att klara av detta krävs att skolan sköter sitt kompensatoriska uppdrag mycket väl.

Svensk skola behöver alltså fortsatta reformer. Men vi är inte säkra på att det räcker. Sannolikt måste man också gå till roten med problemen.

Artikelbild

Christer Nylander

Det handlar om viken grundsyn vi har på skolans uppdrag. Inger Enkvist visade i Svenska Dagbladet (16-07-2017) att nästan ingen pedagogisk forskning i Sverige behandlar effektstudier av undervisningsformer. I klartext innebär det att man inte är så intresserad av frågor som vilken metod som fungerar bäst för att eleverna ska lära sig det läroplanen säger att de ska lära sig. Tänk om den medicinska forskningen sett likadan ut.

Tänk om de allra flesta medicinska studier ignorerat frågan om vilka metoder som är bäst för att behandla sjukdomar. Till detta kan läggas att intresset för modern hjärnforskning är nära noll. Det avgörande skälet till att det ser ut så är den dominans som postmodernismen tillåtits ha inom många samhällsvetenskapliga och humanistiska discipliner. Det har fått effekt på flera områden, men kanske allra tydligast i synen på skolan och dess roll.

Den postmoderna kunskapssyn som under några decennier präglat den svenska lärarutbildningen och svensk pedagogisk forskning är en viktig anledning till den svenska skolans problem. Den postmodernistiska världsbilden, som ser kunskap som relativ och omöjlig att mäta försvårar den enskilde elevens lärande.

Postmodernismens idé om makt är i sin tur en huvudanledning till viljan att ändra lärarens uppdrag till handledarens eller coachens och att läraryrkets status därmed sjunkit. När elevens egen bakgrund, erfarenhet och förkunskap ges ökad vikt innebär det naturligtvis också att de sociala skillnaderna tillåts slå igenom i skolresultat. Lärarnas status och lön har sjunkit kraftigt de senaste decennierna. Men det är inte bara lärarna som förlorar på detta.

Artikelbild

Oscar Matti

Det är inte heller främst eleverna med välutbildade föräldrar som förlorar, även om de också kunnat nå längre om skolan och lärarutbildningen varit mer kunskapsfokuserad. Det är eleverna med svårare förutsättningar som förlorar mest. De med föräldrar som saknar utbildning, eller elever med funktionsnedsättningar. Dessa elever har som bäst chans att lyckas i en skola som erbjuder en strukturerad miljö, med tydliga förväntningar på vad som ska göras och hur.

Efter ett intensivt reformarbete är Sverige på väg att få en bättre skola. Men vi kan inte nöja oss med det. Vi behöver en uppgörelse med de kunskaps- och mätningsfientliga, postmoderna idéerna. Först när bättre kunskapsresultat står i fokus både i skolan och på lärarutbildningen kan Sverige åter bli en kunskapsnation med en skola i världsklass.

Christer Nylander
Utbildningspolitisk talesperson för Liberalerna

Oscar Matti
Liberala Studenter, riksstyrelseledamot