I dagarna avslutar många barn viktiga kapitel i sitt liv. Vissa förbereder sig för högstadiet, som kanske innebär skolflytt. Niondeklassare ska byta från grundskolan till gymnasiet, och studenter springer i nya kostymer och vita klänningar mot de första stegen in i vuxenvärlden. Det är en tid som säkert präglas av nervositet bland vissa, men framför allt kännetecknas den av stor glädje. Med på vägen till det nya steget i livet står traditionerna som präglat vårt samhälle i generationer. I många skolor har det sedan årtionden varit tradition att skolavslutningen sker i kyrkan.
För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen.
Men mot detta väcks ständig kritik. När Socialdemokraterna i år samlades till kongress gick stod kritiken mot ”religiösa inslag” som spön i backen. Civilministern Ardalan Shekarabi sa att svensk skola ska vara fri från religiösa inslag. Gymnasieministern Anna Ekström ville inte ge besked om det ska vara tillåtet att tända adventsljus eller inte i skolor, utan lämnade över det ansvaret till Skolinspektionen.
Men att tradera svenska traditioner med hänsyn till vårt kristna arv är något som måste kunna ske organiskt.
Det måste kunna avgöras av skolorna och se olika ut på olika platser. Det är inget som ett myndighetsdokument kan styra.
Regeringen måste vara tydlig med sitt stöd till rektorernas förmåga att styra sina skolor. Att myndigheterna är alltför fyrkantiga i sina bedömningar av formerna för skolavslutning i kyrkan uppmärksammades redan för fem år sedan, när Skolverket förordade att rektor skulle kontrollera vad prästen planerade att säga till eleverna. Den typen av stelbenthet kan inte stå i vägen för skolans makt att efter eget huvud bestämma hur traditioner ska upprätthållas.
Därtill är kyrkan skild från staten, och det är därför mycket märkligt om rektorer, på grund av krav från svenska myndigheter, ska diktera vad en präst får eller inte får säga.
Första gången frågan kom upp i riksdagen var när jag i november 2007 ställde frågan till dåvarande skolministern Jan Björklund (L). Skälet var att en lärare i Bålsta larmade om att julavslutningen i hennes skolaa skulle stoppas på grund av ett pågående fall hos justitieombudsmannen. Björklund gav mig rätt i frågestunden och sa att han inte ville ändra på denna tradition.
Märkligt nog tog det tio års böljande debatt innan riksdagen förra hösten äntligen klubbade igenom en lag som innebär att konfessionella inslag vid skolavslutning ska vara tillåtna.
Eller på ren svenska: avslutningen ska få hållas i kyrkan, man man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel ”Den blomstertid nu kommer”, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse. Den rödgröna regeringen var emot detta. Och nu hotas de traditionella skolavslutningar igen genom att Socialdemokraterna på sin kongress beslöt att alla konfessionella inslag ska försvinna från alla svenska skolor.
Men att att hota rätten till skolavslutningar i kyrkan kan bryta mot skolans läroplan. Där står det att en av skolans uppgifter är att lära ut det svenska kulturarvet.
En viktig del i detta arv är att de skolor som så önskar ska få fortsätta med skolavslutningar i kyrkan, liksom att man firar advent och lucia.
Att ”Den blomstertid nu kommer” ska kunna ljuda på Uppsalas skolavslutningar i år och alla år framöver är för mig en självklarhet. Likaså att andra svenska traditioner ska fortsätta leva. Att skolor ska få ha sina skolavslutningar i kyrkan borde vara okontroversiell för alla, utom ett fåtal aktivister som alltid letar efter något att reta upp sig på.
Mikael Oscarsson
riksdagsledamot (KD) Uppsala län