Det pågår en intensiv debatt kring livskunskap som skolämne. Men vad är egentligen livskunskap? Ofta likställs ämnet med SET, social och emotionell träning. Livskunskap är mycket mer komplext än så. Jag är kritisk till hur livskunskap brukas på flera skolor och anser att diskussionen måste fördjupas.
Det ingår i skolans sociala uppdrag att utveckla undervisningen om sex och samlevnad, mobbning, alkohol, narkotika och tobak samt jämställdhet. För många skolor kom lösningen att heta livskunskap, där övergripande frågor kan samlas. Lösningen är inte oproblematisk.
Eftersom livskunskap inte är ett obligatoriskt ämne i skolan saknar det nationella kursplaner. Det finns alltså inga riktlinjer för skolor att stödja sig på vid utformandet av ämnet. Detta leder till att livskunskap i princip kan se ut hur som helst på enskilda skolor och omfattar en uppsjö av arbetssätt, varav SET är ett. Det vi talar om som ett ämne är med andra ord snarare många olika. Dock kan vi förstå skolors införande av livskunskap som särskilt ämne som en mobilisering för att förbättra barns livsvillkor och hälsa. Men det är en kraftsamling som paradoxalt nog har motsatt verkan.
Ett problem är att frågor om demokrati och hälsa på ett övergripande plan får en annan betydelse när de tolkas på en lokal nivå. Det som i skolans läroplaner talas om som gemensamma värden blir i klassrummet till något privat.
När ämnet ensidigt blir en fråga om individer och självkänsla tappas de samhällsrelaterade frågorna, som exempelvis utanförskap och diskriminering, bort.
Ett annat problem är att lärare inte är psykoterapeuter. Lärare har en pedagogisk utbildning, men de har inte professionell förberedelse för att arbeta med personliga dilemman, relationsproblem, emotionell träning, så som det lyfts fram i livskunskap.
När skolor väljer att använda program som är manualiserade och gör anspråk på evidens, det vill säga program som måste följas till punkt och pricka, så begränsas lärares handlingsutrymme.
Skolor har ålagts ett omfattande socialt uppdrag. Skolor måste ges förutsättningar att genomföra detta. Det krävs kompetens, resurser, nationella planer. Det krävs en förberedande lärarutbildning och ett erkännande av denna viktiga del i skolans och lärarnas verksamhet. Som det är nu har konsulter fritt spelrum. Dessa säljer in sina koncept utifrån vinstintresse och har inget särskilt ansvar gällande skolans uppdrag. Det som nu pågår är problematiskt och har allvarliga konsekvenser. För barnen, lärarna och skolan.
Camilla Löf
forskare
UNT 13/12