För att vinna sympatier för ökat stöd till mjölkbönder i ekonomisk kris har LRF i medierna använt flera olika argument om svenska mervärden. Denna retorik ska visa hur angelägen mjölkproduktionen i Sverige är och hur viktigt det är att välja just svensk mjölk.

Ett återkommande argument av flera är att mjölkproduktionen har en avgörande betydelse för den biologiska mångfalden och därmed för möjligheten att uppnå miljömålet ”Ett rikt odlingslandskap”.

Retoriken har varit effektiv med vunna sympatier från såväl regering som detaljister och konsumenter. Regeringen har lovat skattelättnader och mera bidrag.

Artikelbild

| Mat från åkrar. Att välja mjölk för att främja den biologiska mångfalden i landets odlingslandskap är inte särskilt verkningsfullt, skriver Hans-Örjan Nohrstedt.

Är då mjölkproduktionen så viktig för den biologiska mångfalden som man hävdar?

I jordbrukslandskapet är det naturbetesmarken som är den för biologisk mångfald avgörande delen.

Åkermarken i sig är en trivial miljö med liten variation och få arter. Naturbetesmarken däremot är en artrik miljö med många rödlistade arter. Den har därför ett högt bevarandevärde. Med naturbetesmark menar man betesmark som inte kultiverats eller gödslats på lång tid.

Arealen sådan mark har minskat över tid och är i dag uppskattningsvis någonstans mellan fyra och fem hundra tusen hektar.

Naturbetesmarkerna är som det hörs till för bete och detta sker förstås endast under sommarhalvåret. Under resten av året får djuren foder som odlats på åkermarken.

Vilka djur är det då som betar i naturbetesmarkerna? Ja, det är knappast alls några mjölkkor som betar där.

Därtill är detta bete för magert och marken ligger ofta långt bort från den ladugård som korna måste in i två gånger per dygn för att mjölkas. Däremot betar en del kvigor, de blivande mjölkkorna, där.

Jordbruksverket uppskattar att endast 20–30 procent av naturbetesmarkerna betas av djur som hör till mjölkproduktionen. Merparten betas i stället av djur i ren köttproduktion och också av hästar för fritidsändmål.

Det mesta, faktiskt hela 90–95 procent av den näring som samtliga djur i mjölkproduktionen konsumerar, kommer enligt Jordbruksverket från åkrar, till en del belägna i utlandet.

Åkermark, åtminstone som den hanteras i dag, är rätt betydelselös för biologisk mångfald. Åkrarna är stora och enformiga och utan avbrott. Dikeskanter, gärdesgårdar och åkerholmar har utplånats. Vid odling av foder används mycket få arter. Flest är det i en vall, där som mest en handfull arter ingår i fröblandningen.

Slutsatsen är att mjölkproduktionen har endast ringa betydelse för jordbrukslandskapets biologiska mångfald.

Den lilla del av naturbetesmarkerna som djur i mjölkproduktionen betar på kan lika gärna betas av andra djur, för köttproduktion eller för fritidsändamål.

Det är möjligt att det finns goda skäl att välja svensk mjölk, men att göra det för att främja den biologiska mångfalden i landets odlingslandskap är inte särskilt verkningsfullt.

För den som konsumerar animalier och vill främja mångfalden är ett viktigare bidrag att efterfråga naturbeteskött.

Hans-Örjan Nohrstedt, debattör och bloggare, tidigare verksam vid SLU, forskningsrådet Formas och Skogforsk