Nyligen besökte jag Wannsee, strax söder om Berlin. Det var en strålande vårsöndag, solen glittrade i vattnet, vita segel skymtade ute på sjön, utanför de palatsliknande villorna stod glänsande lyxbilar: ett tyskt Saltsjöbaden, eller om det nu kanske är mer korrekt att kalla Saltsjöbaden för ett svenskt Wannsee.

Hur som helst var det här, i en stort anlagd villa vid gatan Am Grossen Wannsee, som det den 20 januari 1942 hölls en konferens som gått till historien som just Wannseekonferensen.

Här är nu sedan 1992 Gedenk­stätte, alltså minnesplats, över nazismens folkmord på Europas judar.

Artikelbild

| Margareta Zetterström

Man kan med egna ögon konstatera att de femton representanter för SS, NSDAP samt olika myndigheter och ministerier, vilka sammanträdde i den stora villans matsal, hade god utsikt över sjön. Fast det hade de säkert inte tid att tänka på. Dessutom var det ju vinter och sjön troligen isbelagd.

Deltagarna hade blivit ditkallade av chefen för Säkerhetsministeriet, Reinhard Heydrich, som i sin tur fått i uppdrag av riksmarskalk Göring att organisera ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Själva beslutet om folkmord var redan fattat, och även påbörjat i de tyskockuperade områdena i öster liksom vid själva östfronten. I det första rena förintelselägret, det i polska Chelmno (på tyska Kulmhof), pågick redan mördandet (även av romer) och nästa förintelseläger, det i Belzec, var under uppförande. Nu gällde det att organisera slutfasen av ”die Endlösung”, som enligt konferensens beräkning totalt borde omfatta minst elva miljoner judar.

Mötet förlöpte smidigt och snabbt. Det lär inte ha tagit mer än en och en halv timme. Konferensdeltagarna, varav åtta var promoverade jurister, var eniga i det mesta.

Det enda som orsakade diskussion var frågan om hur judar gifta med icke-judar, och deras barn (så kallade Mischlinge, alltså personer av ”blandras”), skulle behandlas. Den frågan lämnades olöst. Men i övrigt var alla överens, och ingen tycktes störas av det faktum att de satt här, enligt kallelsen ”mit anschliessendem Frühstück” (med anslutande frukost), och diskuterade ett av historiens största folkmord som om det bara handlade om en serie praktiska teknikaliteter. Adolf Eichmann, som var sekreterare, var också noga med att i protokollet välja förskönande omskrivningar och självklart inte använda ord som ”massmord” eller ”förintelse”.

I stället talar protokollet om nödvändigheten att ”tränga undan judarna från det tyska folkets livsrum”, att finkamma Europas länder på judar och evakuera/transportera dessa oönskade personer österut. Det gällde ju, som Goebbels påpekat, att behandla denna fråga ”utan sentimentalitet”. Och för att undvika eventuella utbrott av samvetskval hos de inblandade (eller kanske snarare sopa igen spåren efter sig och försvåra arbetet för framtida historiker) var då även själva språkbruket av viss betydelse.

För det kronologiska perspektivets skull bör jag kanske påminna om att Tysklands militära lycka vid denna tidpunkt hade tvärvänt.

”Blixtkriget” mot Sovjetunionen hade inte blivit något sådant, de tyska trupperna i Operation Barbarossa var på reträtt och naziregimen tyckte sig därför ha fått bråttom med ”den slutgiltiga lösningen”. Därav denna konferens.

När jag vandrar runt i Wannseevillan kommer jag att tänka på en annan konferens, vid en annan sjö. Den ägde rum mellan den 6 och 15 juli 1938 i den franska staden Évian, vid Genèvesjön. På initiativ av den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt hade där samlats representanter för 32 olika länder, däribland Sverige. Syftet var att försöka lösa Europas ”flyktingproblem”, speciellt vad gällde de tyska och österrikiska judarna varav cirka 125 000 redan flytt och cirka 700 000 hade behov av att utvandra. Det var ju först i oktober 1941 som Hitlerregimen förbjöd all emigration.

Frågan som stod på dagordningen i Évian var hur de deltagande länderna skulle kunna dela på denna ”flyktingbörda”, ja att helt enkelt fastställa hur många flyktingar varje land kunde ta emot.

Konferensen blev ett fullständigt fiasko. Flera av deltagarna uttryckte i ord sympati med de berörda — men inte i praktisk handling. Inget land, inte heller USA, ville ta emot fler judiska flyktingar.

De skäl som anfördes var ekonomiska och sociala: man hade inte råd, man var rädd för växande arbetslöshet, man sade sig frukta att antisemitismen i det egna landet skulle öka. I stället skärpte man, efter konferensen, sin politik mot judisk invandring. Det gällde bland annat Sverige som på hösten samma år krävde införandet av speciella tyska judepass med ett rött ”J” stämplat på förstasidan.

Hitler fick, genom utgången av denna konferens, således vatten på sin kvarn. I klartext hade nu dessa 32 länder uttalat att de inte brydde sig ett skvatt om judarnas vidare öden. Dörrarna öppnades för Förintelsen och Éviankonferensen följdes av Wannseekonferensen.

Det nyttar förstås föga att i efterhand fundera på vad som hade hänt ”om inte...”. Men det är med en igenkännande rysning man inser att EU, vår egen europeiska fästning, i dag reagerar på samma sätt som de länder som samlats till konferens vid Genèvesjön sommaren 1938:

Stäng portarna och dra upp vindbryggorna! Låt flyktingarna drunk­na i Medelhavet bäst de vill, dö av törst i Sahara eller på annat sätt stånga sina huvuden blodiga mot fästningens tjocka murar! Hit skall de åtminstone inte få komma, och asylrätt är verkligen ingenting som vi har råd att bry oss om!

Finns då inga lärdomar att dra av historien? Det är den fråga som ofrånkomligt dyker upp i ens huvud när man vandrar runt i konferensvillan i Wannsee.

Margareta Zetterström, författare