Den senaste tiden har det blivit relativt vanligt att medier granskar och diskuterar Migrationsverkets avslagsbeslut. Diskussionen har nu nått en nivå där det talas om Migrationsverkets inre moral. Med risk för att göra alla de som söker efter mörkrets hjärta besvikna vill jag, som anställd på Migrationsverket, förmedla min syn på saken.

Utan att glömma vikten av att under hela handläggningen bemöta den sökande på ett medmänskligt sätt är det Migrationsverkets, och i förlängningen min, uppgift att sträva efter saklighet, legalitet och lika behandling i hanteringen av migrationsärenden. Målsättningen är för det första att beslut ska motiveras av sakliga skäl och inte sådant som magkänsla eller personliga önskemål, för det andra att det ska vara den demokratiskt valda riksdagen som genom lag och reglerad delegation ställer upp riktlinjer som avgör hur det ska beslutas och för det tredje att ärenden utan relevanta skillnader ska behandlas lika.

Denna målsättning står fast trots en oförstående allmänhet och trots att bristen på förståelse till och med sträcker sig till journalister och högt uppsatta politiker.

Hur kommer det sig då att detta är den målsättning jag ser samtidigt som många reflekterande individer ser någonting annat? Jag tror att det finns tre saker an­gående migrationsärenden som behöver understrykas.

Liksom i andra ärenden rörande myndighetsutövning är det som huvudregel den som ansöker om någonting som har i uppgift att bevisa att omständigheterna är sådana att den sökande har rätt till det den söker. (Bevislättnadsregler kan i detta sammanhang lämnas därhän.)

Liksom i andra ärenden rörande myndighetsutövning kan gynnande beslut inte ändras eller överklagas. (Med undantag för fall där den sökande farit med osanning.)

Det är föreskrivet i lag och förarbeten att den som har att bedöma om en sökande ska få uppehållstillstånd på grund av synnerligen ömmande omständigheter ska vara restriktiv.

Om man har dessa saker klart för sig kan det tyckas att man bör ha förståelse för att Migrationsverket efterfrågar bevisning och för att Migrationsverket är restriktivt i nämnda bedömningar.

Det ska vidare noteras att det finns svåra fall då rättskällor såsom lag, förarbeten och praxis inte ger klara riktlinjer. I dessa svåra fall finns det en mer invecklad förklaring till att Migrationsverket väljer en restriktiv hållning.

Ett gynnande beslut i ett sådant fall, i kombination med målsättningen att lika fall ska behandlas lika, medför att den enskilda beslutsfattaren på Migrationsverket i sitt beslut sätter riktlinjer för andra beslut utan att en högre rättslig instans blivit involverad. Migrationsverkets gynnande beslut har på detta sätt mer långtgående rättsliga konsekvenser än missgynnande beslut som kan överklagas.

De riktlinjer som sätts på detta sätt har visserligen inte status som formell rättskälla eftersom det endast är beslut från högsta instans som brukar tillskrivas så kallad prejudicerande verkan. Sådana riktlinjer är således inte något som erkänns av gängse rättskällelära.

Gängse rättskällelära är dock inte mer än ett provisoriskt försök att balansera outtalade och vagt överenskomna rättsliga ideal. För att inte leda in resonemanget på rättsteoretiska spörsmål bortom ämnet för dagen, räcker det att konstatera att idealet att behandla lika fall lika är mer fundamentalt än någon rättskällelära.

Det kan dessutom konstateras att prejudicerande beslut i en svår fråga endast produceras om gynnande beslut inte fattas på myndighetsnivå.

Med detta i beaktande vill jag föreslå att om Migrationsverket upplevs som restriktivt i sina beslut ska det inte ses som ett tecken på att det saknas moraliska reflexer, utan som en följd av den rättslig fastslagna moral som dikterar saklighet, legalitet och lika behandling.

Reidar Edvinsson

juris doktor i allmän rättslära

UNT 2/11 201