I Uppsala län skall målvärdet för länets lodjurspopulation mer än halveras. Från cirka 115 till 50 individer enligt ett beslut i länets Viltförvaltningsdelegation. Målvärdet är dessutom bara tio individer högre än beslutad miniminivå, vilket vittnar om bristande kunskaper om lodjurens biologi hos Förvaltningsenheten och dess Viltförvaltningsdelegation. En delegation som för övrigt består av en majoritet av jaktligt aktiva delegater. Jägarförbundets representant ville för övrigt minska antalet ner till 25 individer därför att man anser att lodjuren är ett kraftigt hot mot rådjursstammen och därmed ett hot mot deras egna jaktliga utbyte på rådjur.
Allt bygger på undermåliga bärkraftsstudier, där bland annat avskjutningsstatistik på rådjur ligger som underlag och där det påvisas att rådjursavskjutningen minskat kraftigt från de exceptionella toppåren 1992–1993. Då sköts det årligen cirka 20 100 rådjur i länet, medan det enligt samma statistik i dag bara fälls 3 400 rådjur. Allt skylls huvudsakligen på att lodjuren är för många och detta trots att minskningen inleddes flera år innan det fanns lodjur i någon omfattning i länet.
En allvarlig brist i underlagen är att jägarnas avskjutningsstatistik bygger på frivillig rapportering över fällda rådjur och som har en alltför låg rapporterings- och täckningsgrad för att utgöra underlag för att bedöma rådjurspopulationens storlek. Som en kontrast till avskjutningsstatistiken ökar antalet trafikolyckor med rådjur konstant över tiden enligt grafen nedan och till skillnad från avskjutningen är trafikolyckor föremål för obligatorisk rapporteringsskyldighet.
Således, medan avskjutningen minskat till nästan en tredjedel av vad den var 1992, har antalet rådjursolyckor ökat med motsvarande 65 procent under samma period. Ett samband som väl måste betraktas som orimligt?
Det är än mer orimligt att det procentuella förhållandet mellan rådjursolyckor och avskjutningen endast var 4,9 procent under 1992, trots att vi då bevisligen hade mycket rådjur också inom bebyggelse med hög trafikintensitet, medan motsvarande förhållande 2012 är 47,4 procent. Ett förhållande som i dag, då det anses att lodjuren närmast gjort slut på rådjuren i Uppsala län, således är nästan tio gånger högre än vad den var under rådjurens toppår! (Se diagram nedan)
Jägarkårens bristfälliga underlag lurar förvaltande myndigheter till felaktiga beslut i förvaltningen och för att komma till rätta med samförvaltningen av våra rådjur och lodjur, vilket är en intention i rådande politik, krävs att avskjutningsstatistiken görs obligatorisk och kopplas till utställandet av det obligatoriska jaktkortet.
Källor: Svenska Jägareförbundets Viltövervakning, Nationella Viltolycksrådet (fr o m 2003), Vägverket (1983–1999).
Anders Ekholm, Årsunda