Det är fascinerande hur stor myggfrågan har blivit i Sverige. ”Experter” dyker upp på alla möjliga ställen, frågan har hamnat på regeringsnivå, och allt är en enda stor soppa.

I Tyskland framhävs Sverige som ett underland där allting funkar, från sjukvården till diverse myndigheter ... det känns som om Sverige lever på gamla meriter. Jag har bott i drygt 10 år i detta land och jag stortrivs här, men nu vill jag ändå gärna reflektera lite över mina personliga intryck om myndigheternas agerande i ”myggfrågan”.

Min upplevelse av de svenska myndigheterna är tyvärr inte särskild positiv. I sammanhang med mitt arbete med biologisk bekämpning av översvämningsmygg har jag allra mest undrat över kompetensen och inställningen.

Inställningen verkar från början vara att ”vi har rätt”. Kommunikation och utbyte av information verkar man inte vara intresserad av. Hur kan det komma sig att alla utredningar man har gett i uppdrag av Naturvårdsverket eller länsstyrelsen kommer fram till just det man önskat sig?

Hur kan forskare som jobbar med frågeställningar relaterade till exempelvis rinnande vatten eller växter plötsligt blir myggexperter och ta på sig utredningar om myggrelaterade frågor? Jag skulle inte våga skriva en utredning om frågor gällande vattenkraft eller liknande.

Och hur kan det komma sig att man på myndigheterna lyssnar mer på dessa experter än på oss som faktiskt har jobbat och forskat om mygg i åratal? Hur kan Naturvårdsverket, med uttalat negativ inställning till bekämpning, bli tillståndsmyndighet? Varför hör man ingenting från Socialdepartementet?

Det är ju möjligt att hitta gemensamma lösningar. Om man vill. Men vill man det?

Jag kan inte låta bli att fantisera om vad som hade hänt om inte Kjell Larsson, miljöminister år 2000, hade gått bort för tidigt. Vi kanske hade haft en annan situation i dag, med en väl fungerande nationell organisation av biologisk och integrerad myggbekämpning, och ekonomisk framförhållning.

Kjell Larsson vågade ta ställning, även om slutsatserna redan då kanske inte var populära ens i hans eget departement. Han satte ned foten och handlade och är fortfarande den enda miljöminister som har varit på plats när det är som värst med mygg.

Han såg en möjlighet att kunna hjälpa människorna mot mygg, och jag vill gärna tro att han var så insatt att han insåg att den bästa möjligheten att göra så utan att påverka miljön var genom biologisk bekämpning med Bacillus thuringiensis ssp israelensis, det vill säga BTI. För det är den metoden som används i många länder i hela världen, från Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien till USA och Kanada. Snart kommer BTI dessutom att vara det enda godkända myggbekämpningsmedlet i EU.

BTI har används i över 30 år i Tyskland, och mycket erfarenhet finns att hämta där. Jag har själv jobbat i Rhendalen innan jag flyttade till Sverige, och jag vet inte hur många gånger jag fått höra att ”det går ju inte att jämföra”. Men det går det visst. Det handlar om älvängar och sumpskogar både vid Dalälven och vid Rhen, och det handlar om översvämningsmygg, med samma arter som orsakar problem.

Min förre chef, Norbert Becker, vetenskaplig direktör för den tyska myggbekämpningsorganisationen, var i Uppsala och höll ett föredrag om stickmyggor och myggbekämpning i Tyskland, på inbjudan av Föreningen för Myggbekämpning. Alla var inbjudna – miljödepartementet, Naturvårdsverket, länsstyrelserna. Men ingen kom från vare sig miljödepartementet eller Naturvårdsverket. Varför? Jag har ställt frågan till departementet men har inte fått svar.

Vilket leder till nästa fråga: Hur mycket pengar är man beredd att satsa på utredning efter utredning? Man letar efter andra långsiktiga metoder i den regionala landskapsstrategin och får pengar för att kolla på hävd, bete och omreglering av älven.

Omreglering av älven? Hur tänker ni då? Ekvationen är simpel: Inga översvämningar är lika med inga översvämningsmygg. Men myllrande våtmarker har man ju hört talas om som ett miljömål i sig. Våtmarker kräver som namnet säger vatten. Översvämningar är alltså en viktig om inte den viktigaste faktor för att kunna ha kvar våtmarker.

Och våtmarksmiljöer som älvängar eller alsumpskogar är skyddade miljöer, till exempel inom det europeiska nätverket Natura 2000. Dessa miljöer försvinner utan översvämningar. Tillsammans med översvämningsmygg, och andra arter som trivs i dessa miljöer.

Biologisk bekämpning med BTI leder till att översvämningsmygg försvinner men miljön finns kvar, likaså andra arter. Vad väljer man?

Naturvårdsverket har nyligen fått i uppdrag att leda ytterligare en utredning och utvärdera bekämpningens effekter på målorganismer, biologisk mångfald, lokalbefolkning, husdjur och boskap, friluftsliv och turismen, samt risker för resistens och övergödning.

Intrycket jag får är att miljödepartementet och Naturvårdsverket inte litar på resultaten vare sig från Tyskland eller från oss, men väljer att uppfinna hjulet en gång till. Varför tror ni inte på resultaten som är publicerade av oss som jobbar professionellt med mygg och myggbekämpning? Varför ska jag då tro på resultaten ni får fram genom era egna utredningar? Och hur mycket pengar ska det satsas på denna utredning?

Varför tar ingen från miljödepartementet kontakt med oss eller någon annan i Europa som faktiskt jobbar med dessa frågor? Jag efterlyser en dialog och undrar vart idéer som kommunikation och samarbete tog vägen. Försvann dessa med Kjell Larsson?

Och jag väntar fortfarande på svar från miljödepartementet som jag ställde dessa frågor till 7 juni 2013.

Martina Schäfer

Biträdande bekämpningsledare och GIS-ansvarig,

Biologisk Myggkontroll

UNT 12/8 2013