Det är knappast förvånande att Sofie Andersson, utredare på Naturvetarna, replikerar på mitt debattinlägg om Naturvetenskapens vasaller (se UNT 25/3, resp. 29/3). Som facklig företrädare ligger det i hennes intresse att försvara sina medlemmar från kritik som försöker synligöra och problematisera vissa begränsningar som följer med deras vetenskapliga skolning.

Dessvärre för Andersson själv så ger hon mig – genom att debattera på det sätt som hon gör – rätt i min kritik på just de punkter hon anklagar mig för att ha fel, samtidigt som hon faktiskt underminerar sin egen organisations verksamhetsidé.

För det första appellerar hon till ”riktig analys” , ”bevis” och ”det vetenskapliga förhållningssättet” på just det enfaldiga sätt som jag påstår är naturvetenskapens signum. Diversitetstanken synes henne därmed vara lika främmande som förmågan att föra en idékritisk debatt. Jag påstår inte, som Andersson låter göra gällande, att naturvetare är sämre på att leda i största allmänhet; jag ifrågasätter att naturvetare skulle vara bättre än andra att leda universitet.

För det andra förmår hon inte konfrontera den makt som följer med den egna naturvetenskapliga kunskapspositionen och se de samhälleliga maktstrukturer och processer som verkar i det fördolda, till naturvetenskapen och dess företrädares fördel. När jag talar om naturvetenskapligt strukturerade positioner och dispositioner drar Andersson följaktligen en lans för den fria individen, till synes lyckligt omedveten om att hon därigenom lydigt går i maktens ledband.

Att Andersson slår på trumman för individen är kanske inte så förvånande, det ligger helt i linje med de nyliberala modeströmningarna. Det är dock mycket förvånande att en facklig företrädare så bombastiskt och ivrigt bankar in sitt budskap. För vad betyder det? Att Naturvetarna förlorat tron på värdet av sin egen verksamhet?

Som jag ser det gör Naturvetarna just det Andersson anklagar mig för att göra (men som jag inte gör), nämligen ”klumpar ihop” människor under en och samma kategori, därför att de har en gemensam och särskild utbildningsbakgrund som gör att de har gemensamma och särskilda intressen. Att då föra fram individen som sitt överordnade politiska projekt är att abdikera inte bara från idén om en naturvetenskaplig gemenskap utan också från idén om facket som en produktiv kraft för sina medlemmar.

Nej, Sofie Andersson, det är nog ni på Naturvetarna – tillsammans med de politiker och tjänstemän som ni allierar er med – som måste förklara er. Förklara för mig – och alla andra som undrar – varför dominansen av naturvetare är så stor i rektorskorridorerna.

Förklara för mig – och alla andra som undrar – hur det kan komma sig att de fem organisationer som Academic Rights Watch har konstaterat inte lever upp till UNESCO:s krav på kollegialt beslutsfattande alla leds av naturvetare. Är det ”bara” en slump? Eller är det ett resultat av en forskningspolitisk viljeriktning?

Tills dess att motsatsen är bevisad förbehåller jag mig rätten att likna NPM-universiteten vid marionetteatrar.

Daniel Ericsson, Docent företagsekonomi, Linnéuniversitetet, Gästprofessor organisation och ledarskap, Malmö Högskola.